Eftertankar

Tankarna efter SM har dykt upp då och då. Silvret har gjort sig påmint mer och mer. Första dagarna var den största behållningen upplevelserna på isen på söndagen. Jag gick ju ut först då många tyckte att det blöta snöfallet i den hårda vinden kändes lite ruggig. Eller hur Henrik? Jag låg ju nia efter lördagens lätta vind med den för hårda masten jag valt. Min prio ligger på hård vind. Ett poäng upp till fjärde plats där Max låg. 

På samlingen där man sköt upp en timme hade jag lite puls. Jag tror att jag lyckades dölja min upphetsning väl. Alltså, stå och vänta på vind i solsken går bra, men om det är kallt på nästippen vill man inte tävla. Jag tydliggjorde att säkerheten inte påverkades av sikten då vi såg andra sidan sjön. Vinden var under 12m/s som verkar vara en säkerhetsgräns. Isen var hel. Det enda (svepskälet) var att isen var kexig. 

Väl ute helt ensam var det rätt pirrigt. Jag fegade runt ett varv, stannandes och trimmade. Någon påpekade att jag hade masten längst fram på min korta mastskena. Då flyttade jag bak till det mittersta av de tre lägena. Sluttrimmet var längst fram pga den tröga isen. Jag har var med om samma sdak förra året på den tröga Stora Värtan. Mjukmasten i hård vind och trög is behövdes mjukas till. 

Andra eller tredje varvet började jag lita på isen och gasade på lite mer. Då kom Stefan ut. Det gladde mig massor vilket jag berättade för honom. Vad han fegade på sitt första varv! Det var kul att se. Alla tyckte nog att det var lite otäckt i början. Jävlar vad det bar iväg uppe vid fallningen. Jag har aldrig släppt ut så mycket skot i en lovartrundning förut. 110,2 km/h visade gpsen när jag kolladfe efter ett riktigt pulver. Det på 100-graders rostfria medar nedslöade till 10 cm framför medbulten. De greppade mer och mer när isen värmdes under dagen. 

Det nya seglet, F-speed från 1D har en underbar frambuk på compotechmasten. Minnesbilden av seglets form var det starkaste intrycket de första dagarna. 

Så mycket likes på mitt inlägg och kommentarer irl gjorde mig stolt och glad över silvermedaljen. Det har gått tungt resultatmässigt de senaste två säsongerna så några större sportsliga förhoppningar fanns inte. En silvermedalj är ju ett bra kvitto på att man kan segla. Det känns bra att få det dokumenterat. Eller hur Patrik? 

Henrik var en helt annan människa efter rejsen på söndagen än vad han visade innan. "Jag blev inte varvad i sista rejset!" Det är jättekul att vi alla lär oss och hittar glädje på våra olika sätt. 

Alla är viktiga för att en regatta skall bli minnesvärd.

Vi har bättre rejsing nu än vi haft förut. Som Fredrik sa, t.o.m. junisarna är uppe och hugger ibland. Vi är ett jättegäng som slåss om att spöa Fredrik och Tomas då och då. Nästa år skall någon av oss andra ta spikarna, delar vi på det ansvaret kan storfräsarna få slåss om andraplatserna.