Vilken dag!

Vi fick massor med träning. Små ändringar hit och dit gav oss info.

Det tydligaste svaret var skotavståndet. Ligger man fel med det är man illa ute. För kort skotavstånd är katastrof, men ju längre man har desto sämre edge blir det. När man har trimmat 32 cm och hittat bra balans och därefter sänker till 30 blir ekipaget mer aggressivt med risk för lyft och dålig hantering. Det beror på att man inte kan dra ut böjen så att seglet spiller vind.

Det läget är det vi söker, fast utan lyften. Jag flyttade fram masten och satte riggen lagom. Det blev en levande mast som gjorde det lätt att hitta kurserna. Masten såg verkligen lös och levande ut. Hårdheten hamnade till slut så bra att lyften efter slagen innan seglet skotats hem ordentligt kunde hävas med kroppsvikt långt bak.

En ny teknik utvecklades under dagen. Gunnar startade rätt bra och jag tvingades att tänka till. Att klättra ut med båda axlarna utanför bommen gav den extra styvheten som behövdes för att ta hand om all överskottskraft innan farten var uppe så att riggen började spilla vind. Den tekniken förfinades genom att krypa ner under bommen med läaxeln och skjuta bak kroppen mellan bommen och akterdäck. När bommen succesivt skotades flyttade jag med kroppen framåt ända till full fart och hemskotat. Det var en smidig teknik som gjorde att burkningen följde med behovet.

Det födde idén att jobba med kroppsvikten lite mer aktivt. På kryssen kan man sänka ner läaxeln i lådan för minskat luftmotstånd och för att få överkroppen mer åt lovart. På länsen när man behöver segla lågt gör man tvärtom. Ner med lovartaxeln så att kroppen väller över läkanten. Då känner man trycken tydligare och kan falla och tjäna höjd.

Isen var riktigt snabb, men ändå greppig. Tyvärr har fåglarna dragit ut en massa sand på isen som sabbade medarna rätt snabbt. Några drag med brynet räckte i de flesta fall, men min styrmed drabbades av en lång grad som jag bedömde svårbrynad så det fick bli ny styra.



Nu är jag nöjd och glad.