Premiär på Fysingen

Vi blev till slut sex DN. Oscar och jag tränade ihop. 

Kärnisen var inte jättetjock, men kändes solid och trygg. På morgonen var den redan blöt och på eftermiddagen blev det områden med 1,5 cm vatten. På förmiddagen blåste det upp till 7 m/s i byarna. Mitt på dagen kom helt plötsligt över 10 m/s i byarna. Då spände jag vanten rejält och behöll skotavståndet på 30 cm. Det blev magiskt. På kryssen böjde det ordentligt, ibland lite för mycket. Då lovade jag och tjänade massor med höjd. Några gånger släppte jag skotet lite för att spara på masten. Banan blev sned så man gippade direkt. Masten jobbade fint även på länsen.

Skotavståndet är ju ett kapitel för sig. Varje gång vi seglar lär jag mig något om hur det funkar. Denna gång fick jag känna hur mycket längre samma skotavstånd känns med mer spänning i riggen. Man mäter ju skotavståndet stillastående utan förare. Det inebär att ju mer man spänner desto kortare blir avståndet mellan bommens underkant och fästet till blocken. Det blir så pga att plankan böjer sig. När jag seglade kändes skotavståndet längre. Tydligast kändes det i slagen då jag var tvungen att släppa mer för att få över masten.