Säsongsavslutningen

En högt uppsatt person begärde en summering av sista dagen på SM.
 
Nu har det ju gått en tid. Det som direkt dyker upp är följande:
-      Fint väder
-      Trög is
-      Bra med vind
-      Medarna
-      De goa kamperna på banan
-      Trimmet
-      Kraschen
-      Tröttheten
-      Nöjdheten över prestationen
-      Tacksamheten för bronsmedaljen
 
Det är en hel del tankar som far genom skallen efter en regatta. Orden dyker nog upp i historien.
 
Hela dagen var det klart väder. Trots plusgrader överraskades vi av hård is. ”Det smälter innan start”. Tjena. På utseglingen insåg jag att isen var hård på riktigt. Jag vände och hämtade mellangreppsmedarna. På vägen in mötte jag Fredrik som när han såg mig åxå började fundera i samma bana. Han kom snart in i hamnen. Den hårda isen gjorde att mjukmasten skulle stå längst bak. 
 
Trimmet var bra och jag vill minnas att det var något på första kryssen som ställde till det. Var det inte fördel på högersidan och vi som kom från vänster var redan körda? Något i den stilen gjorde att jag bara kom nia. 
 
I pausen till andra rejset var jag lite passiv då trimmet satt där det skulle. Peter sparkade lite i isen och påpekade att den håller på att mjukna. Passivitet i pausen är en riktig partybroms. På linjen stod jag ovetandes om vad som komma skulle. Helt plötsligt var masten hård. Jag var tvungen att lova för att få ner båten. Hela gänget i lovart körde om mig. Det gick trögt. Då var jag för upptagen för att analysera, men någonstans på kryssen förstod jag att isen mjuknat och medarna var fel. Som vanligt är det omöjligt att starta med dåliga medar. Jag burkade mig runt och jag antar att många andra hade problem för det bjöds på en oförtjänt 11:e plats.
 
Nu jävlar blir det åka av. Älsklingsmedarna åkte på. De som ger minst grepp och mest glid. Peter slog precis framför mig och det säkraste var att panikslå. Han hade ett litet fartöverskott och seglade över mig. Mitt på banan var det obarmhärtigt trögt. Jag slog så fort han var förbi, tyvärr. Peter kom tvåa i det rejset och jag kom åtta. Dåligt seglat och kanske för hård mast. 
 
I pausen trimmade jag om. Masten hamnade till slut ett steg fram. 
 
Det kan inte nog understrykas hur viktigt det är med rätt mjukhet i riggen. Det märktes tydligt den här helgen och jag tror att det alltid är superviktigt. Det och medarna. Medarna är nummer ett.
 
Precis när jag var nöjd och sprang igång för att falla av ner mot depån brakade det till. Neej! Körde jag in i en boj? Plankan låg bakom skrovet och riggen låg över allt bråte. Det var lämeden som skurit ner i den mjuka isen och fastnat. Det blev nog rätt högt tryck på den när jag med utsläppt segel accelererade i en fallning. Meden knäcktes, men plankan kunde läggas på plats. Bultarna hakade fast den lite. Försiktig segling tog mig ner till depån och kompisarna startade utan mig. Då var livet inte på topp. 
 
Jag var riktigt nöjd med utbildningen helgen gav. Mer lärorika förhållanden får man leta efter. Att få tampas med Peter Hamrak i två dagar var kul. En läns stekte jag Lukas Zakrewski, den upplevelsen var cool.
 
I hamnen oroade jag mig för bronset. Om det blev en start till skulle det sitta löst. När båtarna kom inåt förstod jag att bronset var mitt. Frustrationen gick över direkt. Det kändes som att jag var värd medaljen. Efteråt är det ju det som syns. I regattan kom jag nia.
 
När jag lastade kändes smällen jag fick i axeln mer och mer. Den värker fortfarande. Sedan tävlingen har kroppen varit stukad, sliten. Fortfarande känner jag mig trött, men det beror nog mer på annat.
 
Nu är all utrustning bortstoppad. Mycket meck dras igång i höst.