Det finns fyra olika grundtyper av medar, plåtmedar, insatsmedar, T-järnsmedar och vinkeljärnsmedar. På bilden till höger ser du en av mina styva insatsmedar. De har 6 mm rostfritt stål slipat 95 grader och förstyvare.

Medarna har två egenskaper som balanserar mot varandra. Dessa är glid och grepp. 

Glidet och greppet påverkas av följande egenskaper:
Eggens skärpa
Vassa eggens längd och placering
Eggens vinkel
Eggens kurvatur
De slöa partiernas kurvatur och placering
Stålets kvalitet
Stålets tjocklek

Det är isen som gör det svårt för oss att trimma medarna. Vindtyrkans påverkan multiplicerad med isens olika beskaffenheter gör att medarnas effektivaste trim är så brett. Medarna är ju dessutom svåra att trimma om. 

En nyhet för mig är att längden på eggens vassa del har väldigt stor betydelse. Mihkel Kosk tyckte på träningslägret att man inte behöver jobba så mycket med vinklarna. Förhållandet mellan glid och grepp kan istället justeras med skärpan. Kanske då inte skärpans nivå utan mer skärpans läge och längd. Mihkel gjorde stort intryck på mig i sitt konkreta sätt att ta sig an frågorna. Jag ville syna honom så jag gjorde ett test. Mina smala T har inte varit snabba på några år så de fick ta den smällen. Jag har tidigare erfarenheter av att 90 grader är som en handbroms för mig. Därför slipade jag dem till max vad maskinen klarade, 87 grader. Sedan drog jag försiktigt av eggen så att det vassa låg 50mm framför bulten och 100mm bakom (50/100). På VM fick jag problem med just glidet. Isen var hård och vinden var svag. Glid var prioriterat. Nu fick T-järnen chansen. David och jag testade tillsammans då vi hade samma problem. Han bytte åxå medar inför testet. Vi gick lika lika som innan testet. När vi kom in tyckte vi båda att det rullade bättre. Vi var rätt säkra på den saken. Vi startade den fjärde och sista seglingen på VM och gick jättebra. Jag hade bättre glid än David, men han var snabbare på kryssen. Vis av detta kan jag med säkerhet säga att Mihkel hade helt rätt.

Det här ställer allt jag gjort med medar tidigare på ända. Med dagens testfrekvens kommer jag ha en bra beskrivning av hur medar fungerar klar om flera år. 

Tyvärr hände en till sak på VM-kvalet. Isen var varm och inga medar funkade för David och jag hade bara lång åkyta. Jag gick fram till Karol och frågade om detta. Han sa att lång åkyta är för "sticky". Denna händelse får mig att fundera på hur medarna skulle ha sett ut då. Svaret ligger under någon av pyramiderna i egypten. Om jag får gissa med informationen ovan så skall åkytan (mätt med 0,2mm) vara 300-400 och det vassa 100/200 i hård vind och 50/100 i svag. Vinkeln för oss 100-kilosklumpar 100-105.

Hur gör man nu då? Som tur är har jag många medar på g. Nu sätter en period av testning igång. Den kommer egentligen att sätta igång i höst när medbyggena får sin tid, men någon form av anpassning måste ske nu till de två sista regattorna. Troligtvis blir det bara lite rundare kurvatur på mellanmedarna och handslipning med 1000-papper på de snabbare medarna. Handslipningen handlar då om att korta ner den vassa delen av eggen så att meden byter grepp mot glid. Vi får hoppas att vi slipper varm kärnis och svag vind på SM för de medarna tillverkas i höst.

Nu tappade jag visst tråden litegrann. Detta handlar om de olika variablerna som avgör medens egenskaper. Ytterligare en händelse som har med detta att göra har ägt rum. I början av januari på Oresjön gick jag riktigt dåligt. Medarna var jättevassa med lång åkyta och långt vasst. Trots hård och bra is med mycket is skar de fast. I lärundningarna var jag kungen med världens grepp. Tanken hade varit att (på inrådan av Mihkel) den långa åkytan (600/0,2) skulle göra att greppet minskade med bra glid som följd. Var det inte Harken och Bokis som på träningslägret satte sig emot att kort åkyta gav mer grepp? Ni hade fanimej rätt. Mycket vass egg nere i isen ger mer grepp än motsatsen. Om det inte ger mer grepp så ger det iallafall mer motstånd. 

Vi har alla dessa variabler hos medarna som skall matcha variablerna på isen. Jag har gett mig fan på att reda ut detta. Fortsättning följer, nog.....

Jag funderar på hur meden jobbar sig ner i isen.
 
Drömscenariot är att slipa alla medar i 60cm åkyta och inga extrema vinklar. Förhållandet mellan grepp och glid justeras i huvudsak av hur långt meden är vass. Den långa åkytan blir kortare när man tar ner eggen fram och bak. Det som man lämnar vasst blir väldigt rakt. Om någon tycker det är besvärande (varför skulle det vara det?) kan man ju korta ner det vassa till 5cm. Då är det i princip svart 5cm och man kan skapa sin korta åkyta genom att runda mer och mer.
 
Fördelen med att börja med en rak/lång slipning som sedan slipas böjd/kort genom att ta av egg är att de slöa partierna lyfter meden. Dessa partier ligger då ganska lågt så att de får chansen att då och då toucha isen. Det är ju onödigt att åka omkring med medframdelar och medbakdelar som nästan aldrig nuddar isen.
 
De sneda slipade ytorna (90-105 grader) kan behålla sin kurvatur. Eller snarare måste de förbli väldigt raka, annars finns det ju inget stål att runda av meden i. I princip skulle man kunna fräsa en med helt rak och behålla 10cm svart. Från detta rundas meden så mycket man vill. Då har man sin kurvatur och ett svart område är väldefinierat. Det vassa är vettigt att förskjuta bakåt. En tumregel kan vara 1/3 av det vassa framför bulten på plankmedarna.
 
Styrmedar skall ha 5-10cm vasst framför bulten och vasst nästan hela vägen bak. Då flyttar man bak sidledsgreppet på ett bra sätt och meden blir stabil. Nedan presenterar jag en analys som funkat bra för mig men går stick i stäv med det traditionella sättet att slipa. Den bakre delen funkar bra med en lång åkyta så att det vassa långt bak har chansen att nudda is. Dessutom är det bra att slipa en lång åkyta framåt som man rundar av kraftigt. Då får den rundade delen fram chansen att lyfta medens framkant. Eftersom den är slö fram ger den där ett lågt sidogrepp på normal is. När meden lyfts upp längst fram roteras den kring medbulten och den bakre vassa delen får grepp. Detta sker ju stötvis beroende på isens ojämnheter. Man får den effekt man önskar av en styrmed. Grepp långt bak.
 
Fram har vi ju en rundning, sett från sidan, som skall lyfta meden om den kör in i en iskant, isklump eller ett mjukt parti. Gör vi denna rundning väldigt lång kommer eggen att bli kortare. Det samma gäller för den lilla upprundning man gör bak. Ju mer man slipar bort bak desto kortare sträcka ligger i isen. Det är oftast bra att meden har slött stål långt fram och långt bak som ser till att meden inte behöver åka upp och ner i alla ojämnheter. Tänk dig att meden möter is som har någon millimeter olika höjd varje decimeter. Ibland dyker en 5mm ojämnhet upp. I vissa fall kan isen ha centimeterstora höjdskillnader. Då är det bra om den delen av stålet som är ganska parallell med isen är lång så att den sträcker sig från istopp till istopp. Det man får betala för en lång kontaktyta är att rundningarna fram och bak blir tvära. Där skall man hitta en balans. Hur ofta träffar meden något som är 5cm högt? Behöver meden ha en vinkel så högt? Bak då? Kommer isen i kontakt med stålet hela vägen bak? Jag ser ofta medar som är rundade så mycket att de bakre centimetrarna definitivt inte rör isen när man seglar i 50 knyck. Meden hinner aldrig rotera så mycket som skulle krävas för det. Ju snabbare man räknar med att segla med meden desto mindre behöver man runda bak.
 
Vad händer i mötet mellan is och stål då? Hade meden inte sjunkit ner något hade bara partiet under bulten nuddat isen. Hur mycket meden sjunker ner varierar med isens kvalitet. Vi antar nu att meden sjunker ner 0,2mm. Med en slipad åkyta på 60cm ligger då stålet i 30cm framför bulten och 30cm bakom. Med farten inräknad borde kontaktytan flyttas bakåt, precis som för en båt. Hur mycket vet jag inte, men det kanske inte spelar så stor roll. Vi kan väl säga 10cm i följande visualisering. Meden i exemplet är vass 30cm med 1/3 framför bulten, 10+20cm vasst.
 
Vi tänker oss en med som träffar en punkt på en slät is.
 
De första 34cm: Denna del svävar över isen och trycker mot isen vid ojämnheter.
 
20cm framför medbult: Stålet som är beläget 20 cm framför medbulten träffar nämnda ispunkt. Här är meden rundad. Denna stålyta utan egg lyfter upp meden men gör samtidigt ett cirkulärt avtryck.  
 
15 cm framför medbult: Nu har meden glidit 5cm och den rundade eggen har ca halva radien mot den i förra stycket. Avtrycket i isen blir djupare och spetsigare. Fortfarande lyfter stålet rejält.
 
10cm framför medbult: Här är övergången mellan runt och vasst. Den vassa eggen skär ett djupare vasst spår. Stålet lyfts nu endast av de vinklade sidorna som pressar isen åt sidorna. Nu kanske spåret är 0,1mm djupt. Här ger meden ett grepp i sidled tack vare att stålet är vasst och sticker ner i skåran som stålet formar.
 
Under medbult: Den vassa eggen glider ner djupare i skåran. De vinklade sidorna trycker sig neråt i isen. Bra med sidogrepp på bekostnad av glidet.
 
20cm bakom medbult: Här har eggen tryckts ner i maxläget som vi sa var 0,2mm. Längre bak blir stålet mer och mer runt.
 
25cm bakom medbult: Nu ligger de snedslipade sidorna an mot den formade isen. Eggen är uppslipad något så botten på isdeformationen är inte i kontakt med stålet längre. De sneda sidorna på stålet fortsätter att vidga isen.
 
30cm bakom medbult: Här börjar stålet ligga an isen med mindre och mindre yta. Eggen är ju uppslipad och isen formad. Vid ojämnheter och när man svänger trycker den rundade undersidan på isens kanter. Då och då klättrar stålet t.o.m. ur spåret och ligger och trycker på orörd is.
 
36cm bakom medbult: Detta är längst bak på en fullängdsmed. Här är stålet ännu mer rundat och övergår från att ligga i isen till att hänga över isen. Ibland trycker underdelen till i isen och ibland svävar den över isen. Så här långt bak är meden ordentligt rundad så att den bakre spetsen aldrig skall kunna skära fast.
 
När främre delen av meden träffar en högpunkt i isen lyfts den upp. Meden får en rotation kring bulten. I rotationen trycks det bakre hörnet neråt och tar i isen. Här kan det bli så att den vassa mittdelen lyfts upp ur sin skåra. Det har väldigt liten inverkan på sidogreppet då den vassa delen snart är framme vid högpunkten och håller emot i sidled. Det rör sig om väldigt kort tid meden är lös i sidled.
 
Jag har mätt medar med lagom placering av medhålet. En tumregel är att hålet kan sitta 60% från framkant och således 40% från bakkant (548mm framifrån på en 914mm lång med). Sitter hålet lägre fram riskeras att framdelen får så högt tryck att den krossar isen. Med ett hål för långt bak skär bakdelen ner i isen och framdelen är overksam.

Korta åkytor då, är de helt värdelösa? Nej, jag tror att de går jättebra i många lägen. Min erfarenhet av 35cm åkyta och 95 grader är att de går fort som fan på hård till medelhård is i snabba lägen. Det viktigaste är nog att de är jämnt slipade med en fin yta. 
 

Det är viktigt att kunna glida minst lika bra som sina kompisar. Olika isar kräver olika medar. Här följer en redogörelse för vilka egenskaper medarna kan ha på olika isar.

Det som man kan variera på en med är:
Ståltjocklek - 4,8 till vinkeljärn
Stålkvalitet - bonnjärn till härdat rostfritt stål
Kurvatur - oftast 20-60 cm mätt med 0,2mm bladmått
Eggvinkel - 110-90 grader
Skärpa - vareras längs eggen, lång ingång och utgång ger korrt vasst
 
Åkytorna nedan mäts med bladmått 0,2. Håll meden så att bladmåttet fastnar lika långt framför som bakom medbultshålet.

Kärnis
@Kall kärnis – Här skall man helst använda ett hårt stål för att skärpan skall hålla sig länge. Medarna skall ha maxlängd, 914mm. Om det blåser ordentligt kan inte åkytan vara för lång utan att man tappar för mycket grepp. Kortare åkyta ger högre tryck per cm egg vilket ger ökat grepp. Åkytan kan ligga från 300och uppåt. Lång åkyta gör att meden ligger an isen på isens högpunkter. Ju längre åkyta desto längre kan avståndet mellan isens pucklar vara utan att meden behöver ramla ner i en dal. Detta ger bra glid, särskilt i höga farter. Kärnismedar skall ha eggen vass lite längre än mjukare isar. Framifrån kan man slöa ner eggen 200-300mm och bakifrån 50-100mm. Om det går fort kan man använda 6,4mm tjockt stål och förstyvare för att meden skall vara stabil och hålla bra. Slipvinkeln kan ligga på 95 grader för tunga seglare och 90 grader för lätta. Styrmed skall ha rund framkant! Mycket runt och långt bak. Det vassa bör ligga från 10cm framför bulten och nästan ända bak. Runda utgången 2-5cm.

Det talas om att bonnjärn glider lättare på iskall is. Stellit är tydligen det sämsta, 440c är ok. Jag vet inte om det stämmer, men seglare har märkt det. Jag tror att det stämmer. Nackdelen att skärpan på bonnjärn slits ner fort gör att de inte får så stor fördel i höga farter. I låga farter brukar korta snömedar gå bra. Kanske borde man äga ett set med korta snömedar i vanligt stål enbart för dessa förhållanden. 

@Kall kärnis med frost – Meden skall ha kort åkyta för att få så lite stål i kontakt med frosten som möjligt. Här kan man använda plåtmedar för att få ner medens längd ordentligt. Man kan även tänka sig smala T-järn, 4mm, för att hålla spåret i frosten smalt. Slipvinkeln måste vara relativt spetsig för att hålla kvar greppet om det kommer lite mer vind. Tunga seglare har problem i detta före.

@Blöt kärnis - Här är isen mjuk i ytan. Eggen sjunker ner i isen och ger bra grepp. Trubbigare vinkel gör att eggen flyter högre och ger mindre friktion. Här funkar allt mellan 95 och 105 grader beroende på vindstyrka och seglarens vikt. Åkytan bör vara lång med långa ingångar. Man kan i vind under 5m/s lämna 10cm vasst framför bulten och 20cm bakom. Resten slöas ner med fint slippapper. I riktigt svag vind kan det vassa ligga på 7/14cm.

@Slask på kärnis - Vid blöt slask på kärnis är det samma förutsättningar som blöt kärnis. Ju mer slasket fryser ju mer vill man kunna segla upp på det. Det är mycket mindre friktion att segla uppe på underlaget än genom det! Platt ingång, lång åkyta (40-60cm), trubbig vinkel (100-105 grader) och kort vasst lyfter meden. I vissa lägen lyfter lovartmeden och ligger ovanpå, de som lyckas först med det har en fördel. Var inte blyg med att korta ner det vassa när slasket är trögt.

Om man inte lyfter upp på slasket med någon med seglar man ju genom det. Då är det oftast bättre med smala medar än tjocka. 

@Snö på kärnis - Om snön når upp till medkroppen på slotmeden väljer man snömedar. Om snön är kompakt, farten är låg och isen slät kan snömedarna vara korta för minskad kontaktyta. Ofta ligger snön i högar. Då är det effektivaste spåret att undvika dem utan att svänga för mycket. 

Stöpis
@Kall stöpis - Om den är slät liknar den kall kärnis. Men den är ofta knölig. Det gör att meden får mycket rotation/vibration. Detta kostar massor med energi. Lång åkyta, över 50cm, med rund ingång och utgång får meden att rida på högpunkterna. Ju mjukare desto kortare vasst.
Frusen stöpis som tinar kan bli så mjuk att vinkeljärn blir snabba. 

@Kall stöpis med frost - Om den är slät liknar den kall kärnis med frost. 

@Blöt stöpis - Liknar blöt kärnis. Välj medar som lyfter ur den mjuka ytan så gott det går utan att greppet blir för dåligt.. 

@Slask på stöpis - Som blöt stöpis och slask på kärnis

@Snö på stöpis - Kombination av allt ovan. Medvalet beror på stöpets hårdhet, snöns egenskaper och farten. 

De flesta klubbar har medslipar. Jag uppmanar alla att testa att slipa själva. Klassen mår nog bra av att så många som möjligt kan slipa. Här kommer en del av vad jag lärt mig.

Börja med att ta reda på vilken vinkel meden är slipad i. Lättast är att sätta meden i giggen och slipa lite lätt. Gör det långt bak eller långt fram där det inte finns någon egg att vara rädd om. De nya slipreporna visar om man ligger rätt. Justera lite och testa tills det slipar över hela ytan. Om det bara är en lätt skärpning av redan fina medar kan du börja med 240-papper. Om medarna behöver en rejäl justering eller om det är ett jack i eggen måste man börja med 40-80 så att det händer något och stålet inte blir så varmt.

Slipa kort tid på varje sida, kanske 20-30 sekunder, lägg den åt sidan och ta nästa. Om du har fler än tre medar hinner de kallna mellan slipningarna vilket är viktigt. När meden är varm utvidgas den och kurvan blir rundare än den kommer vara när den kallnat. Om man inte passar sig får man konkav kurva som det absolut inte får vara.

När man tar en av medarna till giggen kollas kurvan innan på en rak aluminiumbit med centimetermarkeringar. Ha helst en lampa bakom. Man ser och känner kurvan bra, men ett bladmått 0,15 mm visar hur lång åkytan är. 0,15 har jag valt pga att vissa mäter 0,1 och andra 0,2. Man behöver inte mäta med bladmått mellan varje slipning, men kolla alltid kurvans jämnhet.Jag brukar få en eller två ställen med bulor. Det känns tydligt mot aluminiumlinjallen när meden vickar över bulan. Om man har belysning bakom ser man ljus mellan de två bulorna. Där bulan är får man slipa lite mer. Meden skall rulla jämnt och fint över hela längden.

Innan varje slipning är det viktigt att även kolla att eggen ligger i mitten i sidled. Kolla bak och fram att slipytorna är lika stora. Är den ena sidan lite mer slipad syns det tydligt att den sidan är större än den andra. Mät med skjutmått eller ögonmått.

Nästan alltid lönar det sig att börja med ett grovt papper, 40-80. Ett slitet 240-papper ger tillräkligt fin yta till er som inte tävlar och ett nytt 240-papper avverkar tillräkligt bra för att slipa ner dåliga medar. Det kan alltså duga med bara den sorten, men jag rekommenderar ett grövre och ett finare.

Ytan bör vara slipad med 400-papper eller finare. Jag avslutar med två olika gråa papper som består av små pyramider ordnade så att varje pyramid skär lite förskjutet i fårhållande till framförvarande pyramid. De ger en väldigt fin yta. Det är 3M´s Trizact. De jag använder heter A160 (motsvarar 120-korn) och A45 (motsvarar 400-korn).

Åkytorna kan ligga mellan 200-400 mm (i extrema fall 100-500) med 0,15. Långa åkytor går snabbare och jämnare, men ger sämre sidogrepp och mer motstånd vid kursändringar. De gräver inte lika djupa spår i isen vilket är fördelaktigt på mjuk is.  Korta åkytor ger bättre grepp och mindre broms vid kursändringar. Styrmeden kan ha kort åkyta för att få maximalt grepp och därmed ökad säkerhet. 

Vinkeln ligger normalt mellan 90-105 grader. 90 används på kall is av lätta personer i hög fart och 105 används av tunga personer på varm is i låg fart.

Ingångar och utgångar kallas de första 10-30 cm och de sista 5-15 cm av meden. Det är i mjuk is viktigt att dessa är runda så att meden klättrar upp ur isen så mycket som möjligt. Underdriv inte detta!

Styrmeden SKALL ha slö egg framifrån bak till 10cm framför medbulten. Med denna slipning styr den likt hjulen på kundvagnar. Den vassa eggen på bakre delen av meden gör att styrningen följer med båtens rörelser och inte hittar på så mycket själv.

Mycket svårare än såhär är det inte. Lycka till!

Ingång och utgång kallas de partier som är längst fram och längst bak. Ingången är längre än utgången. 

Jag definierar in- och utgångarna från framkant och bakkant av stålet in mot medbulten så långt som de är slöade med flit. Det börjar ofta med helt runt längst fram och slutar med vasst där ingången slutar. Under den sträckan får man tänka sig hur isen och snön träffar stålet.

I snö och frost kanske det är en fördel med en så låg anfallsvinkel som möjligt. Det innebär att det är en fördel med regelns tillåtna 75 graders eggvinkel längst fram under de 19 mm som regeln åxå bestämmer. 

I de fall man kan glida olika högt på isen, de flesta, är det bra att lyfta medarna så mycket det går. Detta märktes tydligt när min bror seglade kite på skidor och jag DN på en is med drivor. I varje driva saktade jag ner till under fartvindssegling medan han bara gled över med väldigt lite friktion. Efter den gången har jag fokuserat hårt på att få ingångar och utgångar att ligga lågt med så platt yta som möjligt. 

På blankis i frisk vind när maximalt grepp önskas kan utgången vara vass hela vägen. Ingången kan vara rund bara 10-20cm. Motsatsen är stöpis som tinar eller fryser. Där kan man skära fast ordentligt om man inte har koll på ingångarna. Sedan har vi alla mellanlägen. På knölig frusen stöpis är det nog supereffektivt med bra ingångar.

För att platta ut ingången måste eggen slipas ner. För att få till en ingång som jag förordar måste man slipa ner 80% av den sneda ytan till helt platt. Detta gäller där stålet ligger ca 5-10mm över isen. Framåt förbi 19mm-punkten och upp vill man fortfarande ha spetsigt för att skära genom snö. Bakåt måste man ju snedda till detta mot en normal egg. Teoretiskt blir det en (platt i sidled och lite böjd i längsled) triangel från punkten man slipat mest bak till eggen. Det känns naturligt att triangelns långsidor rundas av så att inga vassa kanter skär fast. Kanske tjänar man på vassa kanter där, särskilt vid segling i vatten. Detta har jag inte testat.

Detta är svårt att få till på gamla medar då dessa ofta är väldigt högt från isen fram och bak. Slipar man bort spetsen så blir de ju ännu högre. Ingången gör sällan någon nytta 10mm över isen. Därför bör man vara rädd om stålet längst bak och längst fram.

När man gör nya medar skall de hela vägen slipas så rakt som möjligt innan man gör ingångarna. Därefter kan man slipa bort den vinklade delen till helt platt längst fram och bak så långt man vill ha ingången minus 5 cm. De sista 5 cm måste slipas för hand så att man inte får en skarp övergång mellan ingången och normaleggen. Därefter kan man slipa upp framkantkurvaturen som man önskar. Utgången görs på samma sätt, men man slipar bara upp 3-5mm från den vassa eggen. Nu kan man titta på profilen och fundera på om man vill ha en kortare åkyta eller mer rundade in- och utgångar. Det är lätt att gå åt det hållet.

Poängen är att man måste ha stål kvar för att kunna platta till ingången utan att höja den från isen.

När jag började sa folk att jag skulle lämna medarna på slipning hos Åke. Det bestämde jag mig direkt att jag inte skulle göra. Det tar 1,5 timme till Eskilstuna. Redan första säsongen fick jag vara med på en medslip som ägdes av några svenskar.

Den var inte riktigt rätt så jag erbjöd mig att bygga om den. Nu funkar den jättebra. Bandet går ganska sakta vilket man sa var ett problem, men det har visat sig vara bra. Ju saktare något som skär i metall går desto mindre värme utvecklas. Visst slipar det långsammare, men värmeutveckling är inte bra. Giggen är numer väldigt exakt. Jag kan ställa den mellan 90-105 grader där var femte grad är markerad och grader däremellan går att syfta fram.

Jag har slipat XV-medar med gott resultat. De är långa, tjocka och tunga så man får hålla på ett tag, men till slut kan man få dem som man vill.

Banden är 2000x75mm. 

Det är viktigt att medarna är parallella, men det är svårt att mäta. Om det ligger snö på isen kan man putta fram ekipaget en båtlängd. Tittar man bakom medarna och ser ett mellanrum mellan snön och meden så har vi ett fel. Om mellanrummet är på insidan på båda pekar de inåt och tvärtom. Glöm att mäta med mätklocka eller dyligt mellan medarna, det funkar dåligt. Bättre är metoden med två stora vinklar som man ställer medarna i. Man ser direkt hur medarna står. SIK har ett sådant paralellverktyg i sitt släp.

Jag har haft problem i riktigt mjuk is. 2013 var första säsongen med dessa extremt bärande medarna i kombination med tunnt stål. Tanken är att det är trögt att skära igenom isen. Därför vill jag ha en tunn profil som ändå lyfter mig. Det har funkat superbra i så lätt vind att vi inte klarar maxtiden och på transportseglingarna till och från tävlingsområdet när båten är nedlastad med vikt. På race har de bara funkat en gång, VM 2015 i Estland sista dagen när det var mjukt, men man kunde segla på det mjuka. Det sjönk ner lite så att jag fick sidogrepp, men rullade på jättefint. Jag har många gånger funderat på att slipa dem lite spetsigare, men de byggdes för att slippa skräckupplevelsen på SM 2012. Då var det mjukt och det gick riktigt dåligt. Detta är förhoppningsvis inget problem längre.

När jag började slipa stålen tänkte jag att ingångarna skall vara så platta som möjligt för att lyfta meden maximalt. Det är ju bara åkytan, ca 30-40 cm, som håller mot i sidled. Ingångarna har som enda uppgift att hålla meden rak och stilla mellan ojämnheterna. Om ingången är vass kommer den att skära ner eller slå sönder det den träffar. Det är mindre motstånd med en avrundad ingång. Jag ville ta detta till ytterligheten och slipade både ingång och utgång helt platta. 

Man vill ju ha så litet sidogrepp som möjligt utan att sladda för mycket. Det ger lägst friktion. Mest märks det på länsen då vindmotståndet minskar. Sladd i lärundningen är ett måste för att inte ha för bra grepp men om det sladdar i slag och gippar eller tom rakt fram så har man gått för långt. Ett sätt att minska friktionen är att ta ett fint sandpapper och dra lite på eggen. Då gräver den inte ner sig lika mycket och det glider lättare. Ett annat är att öka eggvinkeln. Man kan köra på upp till extrema 110 grader när isen är mjuk och det går sakta.

Frågan är nu vilket som är effektivast, att åka med slöa 90 grader eller vassa 110 grader? Jag har haft en känsla av att vassa 105or skulle vara snabbare vid samma sladdbenägenhet. Alltså, vi jämför två medar som har samma grepp.

När meden sidobelastas max utan att släppa åker vi på den sidan av meden som är åt lä om eggen. Meden måste glida uppåt på den vinklade isytan meden format i isen för att den skall mista sitt grepp. En flack med formar ett grundare spår än en brant. Därför har 90- gradersmeden mer höjd innan den släpper plus att det krävs en större sidokraft för att den skall glida uppåt på den brantare ytan. Den flacka medens grundare spår drar mindre energi att skapa. Om vi tar och drar av eggen på 90-meden för att få ett lägre motstånd kommer den plattare ytan att lyfta meden så att även den skapar ett grunt spår. En sådan egg glider ju på både en platt yta och en vinklad yta som är betydligt grundare än innan men fortfarande brantare än 110an.

Jag har svårt att fundera ut vad som borde funka bäst. Vi får ha detta i åtanke när vi seglar och försöka att få in lite data som pekar åt något håll.  

Ett viktigt beslut att fatta är vilka medar man skall ta med sig ut på isen. Det beslutet måste fattas på vissa grunder. 
1) Isens beskaffenhet på morgonen. 
2) Prognosen. 
3) Vilka medar som finns i bilen. 
4) Hur många man kan ta med sig i isjakten. 

Vissa gånger har jag torskat regattor pga att rätt medar ligger kvar i bilen eller att jag inte äger dem. Från och med nu skall jag hålla en uppsättning medar som täcker ett brett register. 

De första två kan bli svåra om man är sen på morgonen och får ont om tid. 

Punkt tre, om man har plats skall alla med. Om man bara har plats med 12 medar kan man täcka upp de förväntade isförhållandena med hjälp av prognoser. Väderleksprognoser är riktigt bra nu för tiden.

Ofta är det långt in till bilen från banan. Då är det viktigt att man har de snabbaste medarna med sig ut. För att det skall funka måste det finnas ett packsystem på isjakten. Jag skall tänka ut ett sätt att få med mig riktigt många. På sidan av skrovet tycker jag att det skall få plats 6 medar för att få fram vikten. Dessutom har jag märkt att transportmedarna kan ha en mycket stor vinkel, 105 grader är mina och rullar på fint med all last. 

Vilka medar skall man då skaffa? Jag har känt stor skillnad på olika vinklar. 90 grader som är slipade ger oftast ett onödigt bra grepp. 90 grader med lång åkyta kan säkert råda bot på detta, men jag har bestämt mig att laborera med eggvinkel istället för åkytan. Nu äger jag i slotmedar 90 och 110 grader. Båda är superbra i sina olika fönster. Fyra slotmedar är under produktion. De skall fylla ut de glapp som saknas. Tanken är att välja de som sladdar lagom mycket. Jag har tre pysmedar som är 800 långa tvilka skall bli styrmedar med olika vinklar. Där har jag inte bestämt mig riktigt än hur de skall slipas, men 90, 95 och 100 grader med en ganska kort åkyta tror jag på. En kort åkyta ger ju ett högre tryck per cm och därmed bättre grepp. Dessutom kanske det gör styrningen mer levande.

Kurvaturen håller jag rakare än de flesta andra seglares. Jag har fått för mig att det ofta är gynnsamt med en lång sträcka som kan rida på isens höjder. Medens rörelser borde bli mer stillsamma. Åkytan, den som ligger närmre linjalen än 0,1 mm, är det enda på eggen jag behåller vass. Allt annat rundas av från minimalt till cirkulärt eller tom ännu plattare. Meden skall åka på isen, inte i. Snömedar måste dock vara spetsiga fram för att skotta snön åt sidan. 

Helst vill jag ha 440c, men det verkar inte finnas i Sverige så jag tar rostfritt istället. Jag är van vid den legeringen och har den i flera medar. Man får slipa oftare, men det får jag stå ut med.

Min nuvarande strategi innehåller 22 medar. Jag har 13 färdiga, 7 påbörjade och 3 nästan färdiga. När allt är klart har jag mer än jag behöver.