Nedan publiceras löpande texter som i huvudsak handlar om DN.
2018 > 11
0 kommentarer 
Seglingen i onsdags gav en del uppslag till dagens inlägg.
För det första känns det lite jobbigt att hoppa över en arbetsdag när kunderna flåsar en i nacken. På bilresan våndas man över beslutet litegrann. Sista biten börjar man känna igen känslan av förväntan. Den här gången körde man på en underbart smal och enkel skogsväg täckt av löv. När skogen öppnade sig vid stranden stod en kompis på isen! Det var väntat, men man blir ändå glad och uppspelt. När man sedan ser att vassen rör lite på sig är tvivlen borta.
Jag tänkte i onsdags på att det finns en del om länsen att ta upp. Det är svårt att hitta vinklarna. Man får verkligen försöka att hitta sätt att tolka farten. På hård kärnis är det medarnas klapprande som tydligast visar om man accelererar eller saktar in. Acceleration hörs tydligast. Därför är det lätt att hamna i en långvarig långsam retardation. Det är nästan lika lätt att segla för lång väg i sin iver att behålla eller bygga upp farten. En läns låg jag före Björn och seglade för högt. I gippen såg jag att han seglat mkt lägre än jag och tjänat på det. En annan gång låg jag efter Tomas och kände på höjden. Det gick att segla lägre med bara något lägre fart så den gången tog jag in. På blankis lönar det sig ofta att kunna segla kort väg. Det är nog bara genom erfarenhet man kan segla optimalt utan någon referensbåt framför sig.
Man lär sig att tolka sina segel och mast efter några år. Tellisarna visar olika på de olika seglen och på olika isar och vid olika vindstyrkor så man måste vara med på de signaler man kan använda. Mastböj är en ganska tydlig signal, men den är relativt en mastböj i samma vindstyrka. På kryss har jag i mitt mediumsegel på blankis lovarttellisar som skall stalla i optimal VMG.
På läns i lätt vind brukar jag släppa på skotet och lova tills lovarttellisarna stallar. Då skotar jag in lite så att de blåser bakåt. Om farten ökar seglade jag för sakta och håller kvar riktningen och skotet tills tellisarna stallar igen. Då brukar farten vara nog för att skota fullt utan att lätellisen stallar.
Om farten inte ökar efter lovningen har man åkt in i ett vindhål och måste ta fram tålamodet. Det hjälper att säga det högt för sig själv. Så länge det finns någon vettig fart är det bara köra fram till layline och passera den med råge. Håll ner antalet gippar!
Omvänt kan man tjäna mycket distans på att bygga fart i en vindökning och sedan falla massor.
Det gäller att som på vattensegling hålla koll på spelplanen och förstå var/när man kan segla kort väg och när man måste segla lång väg. Båda är lika avgörande.
Det blev ju bra det här! Solen sken hela dagen och vinden stog stadig. På morgonen var det svårseglat, men alla kunde länsa. Som max var vi uppe i 70 knyck på den stenhårda isen.
Ett gäng från Uppsala och Jag, Fredde och Tomas blev tillsammans 8 st!
För mig var det såklart skönt att sätta ihop grejjerna och upptäcka de fel som jag glömt eller inte listat ut. De åtgärdades och andra halvan av dagen var som vanligt.
Mitt gamla Tiger från -96 gick rätt bra, men jag börjar bli nyfiken på hur farten påverkas av ett 2019-segel.
Den blå färgen var awesome. Bilderna visar rättvist hur den uppfattas. Den sticker ut rejält och kommer att synas bra på startlinjen och i lärundningen. Just i lärundningen är det kul för de som står och tittar om färgen sticker ut så att det är lätt att följa med i rejset.
Depån på norra sidan är klockren! Parkering nära, bred isgata till sjön, närmre Stockholm än den södra. En nackdel är att den inte rymmer så många bilar.
Bilder på mig är tagna av Freddie. Tack Frippe!
Grejerna är packade, äntligen är man igång. Det har varit en hård kväll så det får räcka med två bilder. Jo, vikten gick från 24 kg till 22,95 kg.
Jag fuskar med målningen. Det är jättemycket jobb kvar om jag skall få det fint. Skit i det. Jag tror den är lättare nu. All gammal färg är bortslipad och några metallgrejer är borttagna. Under 400g färg och spackel är använt.
Max, lite gult på hjälmen åxå!?!
Skotbeslaget ser orange ut, i verkligheten är det brandgult. Detaljer blir i vitt och den gula kulören.
Fan vad skönt att kunna sätta ihop grejerna på tisdag.
Tämnaren ligger! Massor med kyla och klar himmel gör att om första påståendet stämmer kommer det att finnas säker is på torsdag. Dessutom är det då det blåser. Kraftig sydvind drar upp varm luft med nederbörd som riskerar att förstöra isen. Den håller dock på torsdag. Jag planerar för en endagstripp.....
Det skulle visst handla om känslan att segla. Vilka delar av seglingen framkallar positiva känslor? Naturen är den oundvikliga och det första jag tänker på. Det andra är den meditativa bubbla man ofta hamnar i. Sedan har vi ju såklart känslan av coolhet som man får när man lyckas få sig själv att inbilla sig att folk runt omkring bryr sig. Upphetsningen vid olika extremsituationer gillar jag skarpt. När man känner att det finns en balans och kontroll över redskapet infinner sig en lugn förnöjsamhet. En vinst ger mig mer än någon av nämnda känslor. Vinsten rymmer mycket av det övriga.
Jag har en färsk vinst att berätta om. Ursäkta skrytet, detta skulle jag aldrig lägga på FB, men här vill jag skriva så fritt från sociala begränsningar som möjligt. Ice Cup är en årlig säsongsavslutning i november. När jag seglade 606 hörde jag talas om den och kände mig avundsjuk på de som fick vara med. För två år sedan drog vi ihop ett gäng bestående av 606-seglarna Lotta, Pelle, Gunnar, Karin och mig. Den första gången strulade båthanteringen rejält. Kanske fick vi ihop något bra rejs på söndagen. Det kändes inte särskilt kul och jag funderade på om detta var något för mig.
Tacksam att ändå få vara med på denna lite exklusiva tävling gjorde att jag ville vara med året efter. Detta andra försök stämde det bättre, mkt bättre. Vi hade koll och lugn i båten. Glädjen växte för varje seger. På söndag morgon fick vi ledartröjor som gjorde oss märkvärdiga. Det är en alldeles speciell känsla att få övriga deltagares respekt och beundran. Jag vet ju hur ouppnåeligt det kan verka att nå toppbåtarna. Ligger man i mitten känns det helt omöjligt att göra något åt de som vinner hela tiden. Medveten om att några av de 145 övriga deltagarna kände som jag själv känt så många gånger tidigare var det väldigt skönt att kliva ur ribben och upp på en av de sex båtarna som cirkulerade mellan de 30 deltagarlagen. Vi behöll ledningen hela grundomgången. Vad lätt det verkade. Att vinna grundomgången bland alla dessa seriösa seglare är oerhört svårt. I finalen var det ett handhavandefel som fick oss att tappa från tvåa till fyra.
Nu hade vi den självsäkerhet en vinst ger en. För oss var förra årets resultat en vinst. Vi började lördagen med dålig båthantering. Vi fick ordning på det och avslutade dagen med en tvåa. På söndagen seglade vi avslappnat och seglade upp oss från 14 till 6. I första strulade spinnakern så att vi tappade en båt, annars hade vi vunnit fyra rejs i rad på söndagen. Så bra segling gör man bara om det är väldigt bra harmoni ombord. Vi pratade under dagen om känslan ombord och försökte sätta den i mitten. Jag menar då mitt mellan att vara slö och att hetsa med gap och skrik. Lite hetare än mitten blev vi ju senare på dagen vi kom. I finalen hade vi väldigt mycket fokus, kanske lite för mycket. Det gick bra ändå.
Känslan av att gå i mål med vetskapen att ha detta resultat med sig resten av livet är stark. Vi var alla superlyckliga och stolta.
Jag har vindsurfat i 25 knop två gånger. När man ser byn komma och faller ner till en snabb kurs är man på toppen! Det är exakt samma känsla som att falla i en by med isjakten. En till; på Gotland Runt mitt i natten i en A35 (planande lätt, platt båt) med gennaker. Vågor och vindvinkel ligger rätt så att vi planar ner för vågorna och vi kämpar med att skota in gennakern varje gång farten ökar. Alla dessa situationer är få förunnat och varje gång jag får vara med på det känner jag mig priviligierad.
Men, egentligen ville jag berätta om känslan i normala situationer ute på isen. Vi kan ju ta starten. Att komma iväg bra och sluta springa i rätt läge, gärna med ett lyft samtidigt. Då känner man att man prickat rätt. Nu orkar jag inte skriva mer. Fler situationer beskrivs nästa fredag.
Jag har fått förhinder. Senast kl 21 kommer en text....
En skiss.
Max berättade för mig att jag syntes dåligt när jag låg på isen och inte visste hur det stod till med ryggen. (Då jag åxå vred sakta på huvudet mot vraket för att se om jag mindes rätt. Det stämde att Håkan hade brakat rakt in i min babordsida. Direkt visste jag att det inte var mitt fel. Nu pumpar adrenalinet ut i blodet igen....). Vi bestämde att jag skulle lägga till färg i min helt vita dräkt. Skorna fanns bara i vitt, Dräkten var vit och den var utread pga att den var ensam kvar. Hjälmen hittade jag på outleten vid den där stora dalahästen, fanns bara vita kvar. Jag får måla hjälmen blågul, mest blått.
Vi glömmer att prata om känslan i seglingen. Till nästa fredag blir det något om det. Stark är upplevelsen av balansen när masten tar hand om en rökare på kryssen. Jag har en jättebra bild som visar just en manöver som kan tränas in så att den övergår i en känsla.
Men vad skall det heta om det inte är svar på en fråga?
Det kom ingen fråga denna vecka. Det är för få frågor från er så jag funderar på att byta rubrik. Ämnen finns det gott om och jag vet att några gillar att det dyker upp ett resonemang regelbundet.
Jag tar denna fredag upp något som är väldigt kritiskt i issegling, eggen.
Allt som man köpt, all kunskap och alla ageranden passerar eggen. Vikten ligger på isen via eggen, kraften från seglet transporteras genom delarna ända ner i eggen och över till isen, rörelserna i rorkulten hamnar i isen via eggen. Eggen släpas tre varv runt banan. Omkring en mil is passeras, gånger tre medar.
Eggen är ju rätt koncentrerad. Iofs ligger lite stål på varje sida om eggen åxå och glider mot isen, men den nedersta delen av stålet integrerar mest med isen.
Eggen är helt enkelt en vital del av ekipaget. Därför kan det vara bra att lägga lite resurser där. Om man förstorar eggen massor med gånger ser man att den inte är slät. Stålet bredvid är nog jämnare än spetsen som ofta blir alldeles fransig. Det är små stålbitar som ser ut som en sliten stålborste. Man bör nog mojsa bort dem med någon metod som inte river upp nya fransar.
Dessutom har vi ju skador att hantera. På gamla isar kör man ofta över skräp som ger små jack i eggen. Jack inåt kanske inte bromsar så våldsamt mycket, dessutom är de svåra att göra något åt. Kring jacket blir det metall som sticker ut lite, eller i dessa sammanhang mycket. Det är lätt att bryna bort. Kolla detta före varje rejs.
Hur slätt det måste vara vet vi inte. Fredrik brukar ibland prata om att köra in medarna. Det kan kanske vara så att han märkt skillnad efter några varvs segling. Vi kommer aldrig att få något svar som alla accepterar så det gäller nog att hitta en pragmatisk lösning.
Spelar temperaturen på isen någon roll för detta? Troligtvis är det känsligast på hård och slät is i lätt vind. Man kan nog säga att ju mer fartvind i förhållande till verklig vind man seglar i ju viktigare blir eggen. Detta beror på att vi seglar med väldigt litet kraftuttag. Motståndet består mest av luftmotstånd, men medarna ligger an isen väldigt lite. Nästan bara spetsen ligger mot is. När jag skriver detta inser jag att det kan vara så att man i trögföre och svag vind har ganska lite luftmotstånd och därmed blir eggen lika avgörande som på hård is och svag vind. Vi vet helt enkelt inte.
Grovleken på sliputrustning anges oftast i korn (grit på engelska). 400 är ganska fint. Med våtslip, smärgel eller diamant kan det säkert räcka. Problemet är att man inte är säker på att det räcker. 1200 och uppåt kan jag tänka mig räcker med så god marginal att man kan säga att man VET det. Allt däremellan kan vi seglare välja att acceptera.
Det blev ingen tävling i Finland. Nu öppnas möjligheten att verkligen vara på hugget om Tämnaren, Östersund eller Skalman bjuder på is.
Det känns faktiskt skönt att slippa åka 240 mil.
Proggen ser mkt bra ut för Finska Lapland nu....
Film från finalmålgången:
http://s606k.se/wp-content/uploads/Ice-cup-IMG_1908.mov
Appen hängde sig.....
Man får bygga fotstödet i kolfiber och man får limma fast det. Därför är det ok att sätta det som på bilderna.
Nu ligger vi sjua. Sex båtar går till final. Två matcher kvar på grundomgången. I båda matcherna finns en båt som måste vinna för att slå oss. Om en av dessa två inte vinner går vi om och tar oss till finalen.
Det kom ingen fråga så jag skrev ihop en grej som glömdes bort. Den får vi ta nästa gång.
I morse fick skrovet lite mer plast. Extra kul var det att göra nytt fotstöd. Det gamla var felplacerat, för lågt och för tungt. Nu satte jag ett stöd i mitten. Prylar som monteras på skrovet får vara
Gunnar Alaeus: Första racet 4:a lite strul med spinnbom och fall men OK med tanke på strulet. Vårt andra race, 2:a, bra start vid läboj fri vind och bra manövrar. Tredje racet, 6:a,start igen uppe vid startbåten och kom iväg dåligt och blev tvingade att slå ifrån vänstersidan där vinden fanns och hamnade i totalt oflyt med vrid och vindbyar. Fjärde racet 2:a, bra start igen vid läflaggen, bra manövrar, fantastiskt slag på layline som gav mycket skräpvind till båtarna som låg alldeles bakom i lovart. I morgon blir det lite mer vind och då kan allt hända.
Om man tolkar väderprognosen ser det ut att dumpa 7cm snö och blåsa lite Finland. I Åre verkar det blåsa mer. Jag vill gärna segla, men det är inte viktigt med tävling. Vi följer utvecklingen.......
Bilden visar hur man åker dit. De som åkte dit förra året tyckte att det var långt, särskilt hem.
Isen är rekad ordentligt och 10cm tjock. Ingen snö.
När förhållandena serveras på silverfat är det värt att åka längre än när man får leta is själv. Jag har åkt runt och letat is förr och det tar lång tid. Dessutom har vi motstånd där att mäta oss med.
Efter träningen laminerade jag undersidan. Trött som jag var åkte jag hem lite tidigt.
Den årliga träningen gick bra. Vi skakade av oss den värsta rosten och kom in i rollerna bättre och bättre för varje manöver.
På lördag kl 8 är det skepparmöte.
Nu fick jag på den första mattan. Det blev slätare och finare än förväntat. Först tänkte jag lägga på två mattor, men det kändes tillräckligt med en. Det blir ju under och på insidan åxå.
Mellan orginallacken och det jag har lagt på i brunnen var det dåligt slipat. Färgen snäpper loss lätt. Några bitar lade jag ihop och bedömde ytan. Dessa vägdes. Med dessa siffror fick jag en vikt per kvadratmeter på 750g. Det låter mycket, jag vet. En snittomkrets på skrovet bedömdes. Den multiplicerades med längden så att jag fick en yta på hela skrovet. Den ytan multiplicerat med 750g ger en vikt på 2,5kg. Nu tror jag inte att färgen väger så mycket. Det är en hel del felkällor i beräkningen, men det säger mig att färgen väger en hel del.
Epoxin i mattan väger 200g. Minst lika mycket epoxi tillkommer. 1/2 kg för reparationen?
Båten vägde 24 kg innan reparationen. Det skall bli kul att väga efter.
Det är skönt att vara igång!
Det kom ingen fråga till denna vecka. Jag tar då upp något som är väldigt kritiskt i issegling, eggen.
Allt som man köpt och all kunskap och ageranden passerar eggen. Vikten ligger på isen via eggen, kraften från seglet transporteras genom delarna ända ner i eggen och över till isen, rörelserna i rorkulten hamnar i isen via eggen. Eggen släpas tre varv runt banan, runt en mil is passeras.
Eggen är ju rätt koncentrerad. Iofs ligger lite stål på varje sida om eggen åxå och glider, men den nedersta delen av stålet integrerar mest med isen.
Eggen är helt enkelt en vital del av ekipaget. Därför kan det vara bra att lägga lite resurser där. Om man förstorar eggen massor med gånger ser man att den inte är slät. Stålet bredvid är nog jämnare än spetsen som ofta blir alldeles fransig. Det är små stålbitar som ser ut som en sliten stålborste. Man bör nog mojsa bort dem med någon metod som inte river upp nya fransar.
Dessutom har vi ju dingar att hantera. På gamla isar kör man ofta över skräp som ger små jack i eggen. Jack inåt kanske inte bromsar så våldsamt mycket, dessutom är det svårt att göra något åt. Kring jacket blir det någonstans metall som sticker ut lite, eller i dessa sammanhang mycket. Det är lätt att bryna bort. Kolla detta före varje rejs.
Hur slätt det måste vara vet vi inte. Fredrik brukar ibland prata om att köra in medarna. Det kan kanske vara så att han märkt skillnad efter några varvs segling. Vi kommer aldrig att få något svar som alla accepterar så det gäller nog att hitta en pragmatisk lösning.
Spelar temperaturen på isen någon roll för detta? Troligtvis är det känsligast på hård och slät is i lätt vind. Man kan nog säga att ju mer fartvind i förhållande till verklig vind man seglar i ju viktigare blir eggen. Detta beror på att vi seglar med väldigt litet kraftuttag. Motståndet består mest av luftmotstånd, men medarna ligger an isen väldigt lite. Nästan bara spetsen ligger mot is. När jag skriver detta inser jag att det kan vara så att man i trögföre och svag vind har ganska lite luftmotstånd och därmed blir eggen lika avgörande som på hård is och svag vind. Vi vet helt enkelt inte.
Grovleken på sliputrustning anges oftast i korn (grit på engelska). 400 är ganska fint. Med våtslip, smärgel eller diamant kan det säkert räcka. Problemet är att man inte är säker på att det räcker. 1200 och uppåt kan jag tänka mig räcker med så god marginal att man kan säga att man VET det. Allt däremellan kan vi seglare välja att acceptera.
2018 > 11
Seglingen i onsdags gav en del uppslag till dagens inlägg.
För det första känns det lite jobbigt att hoppa över en arbetsdag när kunderna flåsar en i nacken. På bilresan våndas man över beslutet litegrann. Sista biten börjar man känna igen känslan av förväntan. Den här gången körde man på en underbart smal och enkel skogsväg täckt av löv. När skogen öppnade sig vid stranden stod en kompis på isen! Det var väntat, men man blir ändå glad och uppspelt. När man sedan ser att vassen rör lite på sig är tvivlen borta.
Jag tänkte i onsdags på att det finns en del om länsen att ta upp. Det är svårt att hitta vinklarna. Man får verkligen försöka att hitta sätt att tolka farten. På hård kärnis är det medarnas klapprande som tydligast visar om man accelererar eller saktar in. Acceleration hörs tydligast. Därför är det lätt att hamna i en långvarig långsam retardation. Det är nästan lika lätt att segla för lång väg i sin iver att behålla eller bygga upp farten. En läns låg jag före Björn och seglade för högt. I gippen såg jag att han seglat mkt lägre än jag och tjänat på det. En annan gång låg jag efter Tomas och kände på höjden. Det gick att segla lägre med bara något lägre fart så den gången tog jag in. På blankis lönar det sig ofta att kunna segla kort väg. Det är nog bara genom erfarenhet man kan segla optimalt utan någon referensbåt framför sig.
Man lär sig att tolka sina segel och mast efter några år. Tellisarna visar olika på de olika seglen och på olika isar och vid olika vindstyrkor så man måste vara med på de signaler man kan använda. Mastböj är en ganska tydlig signal, men den är relativt en mastböj i samma vindstyrka. På kryss har jag i mitt mediumsegel på blankis lovarttellisar som skall stalla i optimal VMG.
På läns i lätt vind brukar jag släppa på skotet och lova tills lovarttellisarna stallar. Då skotar jag in lite så att de blåser bakåt. Om farten ökar seglade jag för sakta och håller kvar riktningen och skotet tills tellisarna stallar igen. Då brukar farten vara nog för att skota fullt utan att lätellisen stallar.
Om farten inte ökar efter lovningen har man åkt in i ett vindhål och måste ta fram tålamodet. Det hjälper att säga det högt för sig själv. Så länge det finns någon vettig fart är det bara köra fram till layline och passera den med råge. Håll ner antalet gippar!
Omvänt kan man tjäna mycket distans på att bygga fart i en vindökning och sedan falla massor.
Det gäller att som på vattensegling hålla koll på spelplanen och förstå var/när man kan segla kort väg och när man måste segla lång väg. Båda är lika avgörande.
Det blev ju bra det här! Solen sken hela dagen och vinden stog stadig. På morgonen var det svårseglat, men alla kunde länsa. Som max var vi uppe i 70 knyck på den stenhårda isen.
Ett gäng från Uppsala och Jag, Fredde och Tomas blev tillsammans 8 st!
För mig var det såklart skönt att sätta ihop grejjerna och upptäcka de fel som jag glömt eller inte listat ut. De åtgärdades och andra halvan av dagen var som vanligt.
Mitt gamla Tiger från -96 gick rätt bra, men jag börjar bli nyfiken på hur farten påverkas av ett 2019-segel.
Den blå färgen var awesome. Bilderna visar rättvist hur den uppfattas. Den sticker ut rejält och kommer att synas bra på startlinjen och i lärundningen. Just i lärundningen är det kul för de som står och tittar om färgen sticker ut så att det är lätt att följa med i rejset.
Depån på norra sidan är klockren! Parkering nära, bred isgata till sjön, närmre Stockholm än den södra. En nackdel är att den inte rymmer så många bilar.
Bilder på mig är tagna av Freddie. Tack Frippe!
Grejerna är packade, äntligen är man igång. Det har varit en hård kväll så det får räcka med två bilder. Jo, vikten gick från 24 kg till 22,95 kg.
Jag fuskar med målningen. Det är jättemycket jobb kvar om jag skall få det fint. Skit i det. Jag tror den är lättare nu. All gammal färg är bortslipad och några metallgrejer är borttagna. Under 400g färg och spackel är använt.
Max, lite gult på hjälmen åxå!?!
Skotbeslaget ser orange ut, i verkligheten är det brandgult. Detaljer blir i vitt och den gula kulören.
Fan vad skönt att kunna sätta ihop grejerna på tisdag.
Tämnaren ligger! Massor med kyla och klar himmel gör att om första påståendet stämmer kommer det att finnas säker is på torsdag. Dessutom är det då det blåser. Kraftig sydvind drar upp varm luft med nederbörd som riskerar att förstöra isen. Den håller dock på torsdag. Jag planerar för en endagstripp.....
Det skulle visst handla om känslan att segla. Vilka delar av seglingen framkallar positiva känslor? Naturen är den oundvikliga och det första jag tänker på. Det andra är den meditativa bubbla man ofta hamnar i. Sedan har vi ju såklart känslan av coolhet som man får när man lyckas få sig själv att inbilla sig att folk runt omkring bryr sig. Upphetsningen vid olika extremsituationer gillar jag skarpt. När man känner att det finns en balans och kontroll över redskapet infinner sig en lugn förnöjsamhet. En vinst ger mig mer än någon av nämnda känslor. Vinsten rymmer mycket av det övriga.
Jag har en färsk vinst att berätta om. Ursäkta skrytet, detta skulle jag aldrig lägga på FB, men här vill jag skriva så fritt från sociala begränsningar som möjligt. Ice Cup är en årlig säsongsavslutning i november. När jag seglade 606 hörde jag talas om den och kände mig avundsjuk på de som fick vara med. För två år sedan drog vi ihop ett gäng bestående av 606-seglarna Lotta, Pelle, Gunnar, Karin och mig. Den första gången strulade båthanteringen rejält. Kanske fick vi ihop något bra rejs på söndagen. Det kändes inte särskilt kul och jag funderade på om detta var något för mig.
Tacksam att ändå få vara med på denna lite exklusiva tävling gjorde att jag ville vara med året efter. Detta andra försök stämde det bättre, mkt bättre. Vi hade koll och lugn i båten. Glädjen växte för varje seger. På söndag morgon fick vi ledartröjor som gjorde oss märkvärdiga. Det är en alldeles speciell känsla att få övriga deltagares respekt och beundran. Jag vet ju hur ouppnåeligt det kan verka att nå toppbåtarna. Ligger man i mitten känns det helt omöjligt att göra något åt de som vinner hela tiden. Medveten om att några av de 145 övriga deltagarna kände som jag själv känt så många gånger tidigare var det väldigt skönt att kliva ur ribben och upp på en av de sex båtarna som cirkulerade mellan de 30 deltagarlagen. Vi behöll ledningen hela grundomgången. Vad lätt det verkade. Att vinna grundomgången bland alla dessa seriösa seglare är oerhört svårt. I finalen var det ett handhavandefel som fick oss att tappa från tvåa till fyra.
Nu hade vi den självsäkerhet en vinst ger en. För oss var förra årets resultat en vinst. Vi började lördagen med dålig båthantering. Vi fick ordning på det och avslutade dagen med en tvåa. På söndagen seglade vi avslappnat och seglade upp oss från 14 till 6. I första strulade spinnakern så att vi tappade en båt, annars hade vi vunnit fyra rejs i rad på söndagen. Så bra segling gör man bara om det är väldigt bra harmoni ombord. Vi pratade under dagen om känslan ombord och försökte sätta den i mitten. Jag menar då mitt mellan att vara slö och att hetsa med gap och skrik. Lite hetare än mitten blev vi ju senare på dagen vi kom. I finalen hade vi väldigt mycket fokus, kanske lite för mycket. Det gick bra ändå.
Känslan av att gå i mål med vetskapen att ha detta resultat med sig resten av livet är stark. Vi var alla superlyckliga och stolta.
Jag har vindsurfat i 25 knop två gånger. När man ser byn komma och faller ner till en snabb kurs är man på toppen! Det är exakt samma känsla som att falla i en by med isjakten. En till; på Gotland Runt mitt i natten i en A35 (planande lätt, platt båt) med gennaker. Vågor och vindvinkel ligger rätt så att vi planar ner för vågorna och vi kämpar med att skota in gennakern varje gång farten ökar. Alla dessa situationer är få förunnat och varje gång jag får vara med på det känner jag mig priviligierad.
Men, egentligen ville jag berätta om känslan i normala situationer ute på isen. Vi kan ju ta starten. Att komma iväg bra och sluta springa i rätt läge, gärna med ett lyft samtidigt. Då känner man att man prickat rätt. Nu orkar jag inte skriva mer. Fler situationer beskrivs nästa fredag.
Jag har fått förhinder. Senast kl 21 kommer en text....
En skiss.
Max berättade för mig att jag syntes dåligt när jag låg på isen och inte visste hur det stod till med ryggen. (Då jag åxå vred sakta på huvudet mot vraket för att se om jag mindes rätt. Det stämde att Håkan hade brakat rakt in i min babordsida. Direkt visste jag att det inte var mitt fel. Nu pumpar adrenalinet ut i blodet igen....). Vi bestämde att jag skulle lägga till färg i min helt vita dräkt. Skorna fanns bara i vitt, Dräkten var vit och den var utread pga att den var ensam kvar. Hjälmen hittade jag på outleten vid den där stora dalahästen, fanns bara vita kvar. Jag får måla hjälmen blågul, mest blått.
Vi glömmer att prata om känslan i seglingen. Till nästa fredag blir det något om det. Stark är upplevelsen av balansen när masten tar hand om en rökare på kryssen. Jag har en jättebra bild som visar just en manöver som kan tränas in så att den övergår i en känsla.
Men vad skall det heta om det inte är svar på en fråga?
Det kom ingen fråga denna vecka. Det är för få frågor från er så jag funderar på att byta rubrik. Ämnen finns det gott om och jag vet att några gillar att det dyker upp ett resonemang regelbundet.
Jag tar denna fredag upp något som är väldigt kritiskt i issegling, eggen.
Allt som man köpt, all kunskap och alla ageranden passerar eggen. Vikten ligger på isen via eggen, kraften från seglet transporteras genom delarna ända ner i eggen och över till isen, rörelserna i rorkulten hamnar i isen via eggen. Eggen släpas tre varv runt banan. Omkring en mil is passeras, gånger tre medar.
Eggen är ju rätt koncentrerad. Iofs ligger lite stål på varje sida om eggen åxå och glider mot isen, men den nedersta delen av stålet integrerar mest med isen.
Eggen är helt enkelt en vital del av ekipaget. Därför kan det vara bra att lägga lite resurser där. Om man förstorar eggen massor med gånger ser man att den inte är slät. Stålet bredvid är nog jämnare än spetsen som ofta blir alldeles fransig. Det är små stålbitar som ser ut som en sliten stålborste. Man bör nog mojsa bort dem med någon metod som inte river upp nya fransar.
Dessutom har vi ju skador att hantera. På gamla isar kör man ofta över skräp som ger små jack i eggen. Jack inåt kanske inte bromsar så våldsamt mycket, dessutom är de svåra att göra något åt. Kring jacket blir det metall som sticker ut lite, eller i dessa sammanhang mycket. Det är lätt att bryna bort. Kolla detta före varje rejs.
Hur slätt det måste vara vet vi inte. Fredrik brukar ibland prata om att köra in medarna. Det kan kanske vara så att han märkt skillnad efter några varvs segling. Vi kommer aldrig att få något svar som alla accepterar så det gäller nog att hitta en pragmatisk lösning.
Spelar temperaturen på isen någon roll för detta? Troligtvis är det känsligast på hård och slät is i lätt vind. Man kan nog säga att ju mer fartvind i förhållande till verklig vind man seglar i ju viktigare blir eggen. Detta beror på att vi seglar med väldigt litet kraftuttag. Motståndet består mest av luftmotstånd, men medarna ligger an isen väldigt lite. Nästan bara spetsen ligger mot is. När jag skriver detta inser jag att det kan vara så att man i trögföre och svag vind har ganska lite luftmotstånd och därmed blir eggen lika avgörande som på hård is och svag vind. Vi vet helt enkelt inte.
Grovleken på sliputrustning anges oftast i korn (grit på engelska). 400 är ganska fint. Med våtslip, smärgel eller diamant kan det säkert räcka. Problemet är att man inte är säker på att det räcker. 1200 och uppåt kan jag tänka mig räcker med så god marginal att man kan säga att man VET det. Allt däremellan kan vi seglare välja att acceptera.
Det blev ingen tävling i Finland. Nu öppnas möjligheten att verkligen vara på hugget om Tämnaren, Östersund eller Skalman bjuder på is.
Det känns faktiskt skönt att slippa åka 240 mil.
Proggen ser mkt bra ut för Finska Lapland nu....
Film från finalmålgången:
http://s606k.se/wp-content/uploads/Ice-cup-IMG_1908.mov
Appen hängde sig.....
Man får bygga fotstödet i kolfiber och man får limma fast det. Därför är det ok att sätta det som på bilderna.
Nu ligger vi sjua. Sex båtar går till final. Två matcher kvar på grundomgången. I båda matcherna finns en båt som måste vinna för att slå oss. Om en av dessa två inte vinner går vi om och tar oss till finalen.
Det kom ingen fråga så jag skrev ihop en grej som glömdes bort. Den får vi ta nästa gång.
I morse fick skrovet lite mer plast. Extra kul var det att göra nytt fotstöd. Det gamla var felplacerat, för lågt och för tungt. Nu satte jag ett stöd i mitten. Prylar som monteras på skrovet får vara
Gunnar Alaeus: Första racet 4:a lite strul med spinnbom och fall men OK med tanke på strulet. Vårt andra race, 2:a, bra start vid läboj fri vind och bra manövrar. Tredje racet, 6:a,start igen uppe vid startbåten och kom iväg dåligt och blev tvingade att slå ifrån vänstersidan där vinden fanns och hamnade i totalt oflyt med vrid och vindbyar. Fjärde racet 2:a, bra start igen vid läflaggen, bra manövrar, fantastiskt slag på layline som gav mycket skräpvind till båtarna som låg alldeles bakom i lovart. I morgon blir det lite mer vind och då kan allt hända.
Om man tolkar väderprognosen ser det ut att dumpa 7cm snö och blåsa lite Finland. I Åre verkar det blåsa mer. Jag vill gärna segla, men det är inte viktigt med tävling. Vi följer utvecklingen.......
Bilden visar hur man åker dit. De som åkte dit förra året tyckte att det var långt, särskilt hem.
Isen är rekad ordentligt och 10cm tjock. Ingen snö.
När förhållandena serveras på silverfat är det värt att åka längre än när man får leta is själv. Jag har åkt runt och letat is förr och det tar lång tid. Dessutom har vi motstånd där att mäta oss med.
Efter träningen laminerade jag undersidan. Trött som jag var åkte jag hem lite tidigt.
Den årliga träningen gick bra. Vi skakade av oss den värsta rosten och kom in i rollerna bättre och bättre för varje manöver.
På lördag kl 8 är det skepparmöte.
Nu fick jag på den första mattan. Det blev slätare och finare än förväntat. Först tänkte jag lägga på två mattor, men det kändes tillräckligt med en. Det blir ju under och på insidan åxå.
Mellan orginallacken och det jag har lagt på i brunnen var det dåligt slipat. Färgen snäpper loss lätt. Några bitar lade jag ihop och bedömde ytan. Dessa vägdes. Med dessa siffror fick jag en vikt per kvadratmeter på 750g. Det låter mycket, jag vet. En snittomkrets på skrovet bedömdes. Den multiplicerades med längden så att jag fick en yta på hela skrovet. Den ytan multiplicerat med 750g ger en vikt på 2,5kg. Nu tror jag inte att färgen väger så mycket. Det är en hel del felkällor i beräkningen, men det säger mig att färgen väger en hel del.
Epoxin i mattan väger 200g. Minst lika mycket epoxi tillkommer. 1/2 kg för reparationen?
Båten vägde 24 kg innan reparationen. Det skall bli kul att väga efter.
Det är skönt att vara igång!
Det kom ingen fråga till denna vecka. Jag tar då upp något som är väldigt kritiskt i issegling, eggen.
Allt som man köpt och all kunskap och ageranden passerar eggen. Vikten ligger på isen via eggen, kraften från seglet transporteras genom delarna ända ner i eggen och över till isen, rörelserna i rorkulten hamnar i isen via eggen. Eggen släpas tre varv runt banan, runt en mil is passeras.
Eggen är ju rätt koncentrerad. Iofs ligger lite stål på varje sida om eggen åxå och glider, men den nedersta delen av stålet integrerar mest med isen.
Eggen är helt enkelt en vital del av ekipaget. Därför kan det vara bra att lägga lite resurser där. Om man förstorar eggen massor med gånger ser man att den inte är slät. Stålet bredvid är nog jämnare än spetsen som ofta blir alldeles fransig. Det är små stålbitar som ser ut som en sliten stålborste. Man bör nog mojsa bort dem med någon metod som inte river upp nya fransar.
Dessutom har vi ju dingar att hantera. På gamla isar kör man ofta över skräp som ger små jack i eggen. Jack inåt kanske inte bromsar så våldsamt mycket, dessutom är det svårt att göra något åt. Kring jacket blir det någonstans metall som sticker ut lite, eller i dessa sammanhang mycket. Det är lätt att bryna bort. Kolla detta före varje rejs.
Hur slätt det måste vara vet vi inte. Fredrik brukar ibland prata om att köra in medarna. Det kan kanske vara så att han märkt skillnad efter några varvs segling. Vi kommer aldrig att få något svar som alla accepterar så det gäller nog att hitta en pragmatisk lösning.
Spelar temperaturen på isen någon roll för detta? Troligtvis är det känsligast på hård och slät is i lätt vind. Man kan nog säga att ju mer fartvind i förhållande till verklig vind man seglar i ju viktigare blir eggen. Detta beror på att vi seglar med väldigt litet kraftuttag. Motståndet består mest av luftmotstånd, men medarna ligger an isen väldigt lite. Nästan bara spetsen ligger mot is. När jag skriver detta inser jag att det kan vara så att man i trögföre och svag vind har ganska lite luftmotstånd och därmed blir eggen lika avgörande som på hård is och svag vind. Vi vet helt enkelt inte.
Grovleken på sliputrustning anges oftast i korn (grit på engelska). 400 är ganska fint. Med våtslip, smärgel eller diamant kan det säkert räcka. Problemet är att man inte är säker på att det räcker. 1200 och uppåt kan jag tänka mig räcker med så god marginal att man kan säga att man VET det. Allt däremellan kan vi seglare välja att acceptera.
2018 > 11
Seglingen i onsdags gav en del uppslag till dagens inlägg.
För det första känns det lite jobbigt att hoppa över en arbetsdag när kunderna flåsar en i nacken. På bilresan våndas man över beslutet litegrann. Sista biten börjar man känna igen känslan av förväntan. Den här gången körde man på en underbart smal och enkel skogsväg täckt av löv. När skogen öppnade sig vid stranden stod en kompis på isen! Det var väntat, men man blir ändå glad och uppspelt. När man sedan ser att vassen rör lite på sig är tvivlen borta.
Jag tänkte i onsdags på att det finns en del om länsen att ta upp. Det är svårt att hitta vinklarna. Man får verkligen försöka att hitta sätt att tolka farten. På hård kärnis är det medarnas klapprande som tydligast visar om man accelererar eller saktar in. Acceleration hörs tydligast. Därför är det lätt att hamna i en långvarig långsam retardation. Det är nästan lika lätt att segla för lång väg i sin iver att behålla eller bygga upp farten. En läns låg jag före Björn och seglade för högt. I gippen såg jag att han seglat mkt lägre än jag och tjänat på det. En annan gång låg jag efter Tomas och kände på höjden. Det gick att segla lägre med bara något lägre fart så den gången tog jag in. På blankis lönar det sig ofta att kunna segla kort väg. Det är nog bara genom erfarenhet man kan segla optimalt utan någon referensbåt framför sig.
Man lär sig att tolka sina segel och mast efter några år. Tellisarna visar olika på de olika seglen och på olika isar och vid olika vindstyrkor så man måste vara med på de signaler man kan använda. Mastböj är en ganska tydlig signal, men den är relativt en mastböj i samma vindstyrka. På kryss har jag i mitt mediumsegel på blankis lovarttellisar som skall stalla i optimal VMG.
På läns i lätt vind brukar jag släppa på skotet och lova tills lovarttellisarna stallar. Då skotar jag in lite så att de blåser bakåt. Om farten ökar seglade jag för sakta och håller kvar riktningen och skotet tills tellisarna stallar igen. Då brukar farten vara nog för att skota fullt utan att lätellisen stallar.
Om farten inte ökar efter lovningen har man åkt in i ett vindhål och måste ta fram tålamodet. Det hjälper att säga det högt för sig själv. Så länge det finns någon vettig fart är det bara köra fram till layline och passera den med råge. Håll ner antalet gippar!
Omvänt kan man tjäna mycket distans på att bygga fart i en vindökning och sedan falla massor.
Det gäller att som på vattensegling hålla koll på spelplanen och förstå var/när man kan segla kort väg och när man måste segla lång väg. Båda är lika avgörande.
Det blev ju bra det här! Solen sken hela dagen och vinden stog stadig. På morgonen var det svårseglat, men alla kunde länsa. Som max var vi uppe i 70 knyck på den stenhårda isen.
Ett gäng från Uppsala och Jag, Fredde och Tomas blev tillsammans 8 st!
För mig var det såklart skönt att sätta ihop grejjerna och upptäcka de fel som jag glömt eller inte listat ut. De åtgärdades och andra halvan av dagen var som vanligt.
Mitt gamla Tiger från -96 gick rätt bra, men jag börjar bli nyfiken på hur farten påverkas av ett 2019-segel.
Den blå färgen var awesome. Bilderna visar rättvist hur den uppfattas. Den sticker ut rejält och kommer att synas bra på startlinjen och i lärundningen. Just i lärundningen är det kul för de som står och tittar om färgen sticker ut så att det är lätt att följa med i rejset.
Depån på norra sidan är klockren! Parkering nära, bred isgata till sjön, närmre Stockholm än den södra. En nackdel är att den inte rymmer så många bilar.
Bilder på mig är tagna av Freddie. Tack Frippe!
Grejerna är packade, äntligen är man igång. Det har varit en hård kväll så det får räcka med två bilder. Jo, vikten gick från 24 kg till 22,95 kg.
Jag fuskar med målningen. Det är jättemycket jobb kvar om jag skall få det fint. Skit i det. Jag tror den är lättare nu. All gammal färg är bortslipad och några metallgrejer är borttagna. Under 400g färg och spackel är använt.
Max, lite gult på hjälmen åxå!?!
Skotbeslaget ser orange ut, i verkligheten är det brandgult. Detaljer blir i vitt och den gula kulören.
Fan vad skönt att kunna sätta ihop grejerna på tisdag.
Tämnaren ligger! Massor med kyla och klar himmel gör att om första påståendet stämmer kommer det att finnas säker is på torsdag. Dessutom är det då det blåser. Kraftig sydvind drar upp varm luft med nederbörd som riskerar att förstöra isen. Den håller dock på torsdag. Jag planerar för en endagstripp.....
Det skulle visst handla om känslan att segla. Vilka delar av seglingen framkallar positiva känslor? Naturen är den oundvikliga och det första jag tänker på. Det andra är den meditativa bubbla man ofta hamnar i. Sedan har vi ju såklart känslan av coolhet som man får när man lyckas få sig själv att inbilla sig att folk runt omkring bryr sig. Upphetsningen vid olika extremsituationer gillar jag skarpt. När man känner att det finns en balans och kontroll över redskapet infinner sig en lugn förnöjsamhet. En vinst ger mig mer än någon av nämnda känslor. Vinsten rymmer mycket av det övriga.
Jag har en färsk vinst att berätta om. Ursäkta skrytet, detta skulle jag aldrig lägga på FB, men här vill jag skriva så fritt från sociala begränsningar som möjligt. Ice Cup är en årlig säsongsavslutning i november. När jag seglade 606 hörde jag talas om den och kände mig avundsjuk på de som fick vara med. För två år sedan drog vi ihop ett gäng bestående av 606-seglarna Lotta, Pelle, Gunnar, Karin och mig. Den första gången strulade båthanteringen rejält. Kanske fick vi ihop något bra rejs på söndagen. Det kändes inte särskilt kul och jag funderade på om detta var något för mig.
Tacksam att ändå få vara med på denna lite exklusiva tävling gjorde att jag ville vara med året efter. Detta andra försök stämde det bättre, mkt bättre. Vi hade koll och lugn i båten. Glädjen växte för varje seger. På söndag morgon fick vi ledartröjor som gjorde oss märkvärdiga. Det är en alldeles speciell känsla att få övriga deltagares respekt och beundran. Jag vet ju hur ouppnåeligt det kan verka att nå toppbåtarna. Ligger man i mitten känns det helt omöjligt att göra något åt de som vinner hela tiden. Medveten om att några av de 145 övriga deltagarna kände som jag själv känt så många gånger tidigare var det väldigt skönt att kliva ur ribben och upp på en av de sex båtarna som cirkulerade mellan de 30 deltagarlagen. Vi behöll ledningen hela grundomgången. Vad lätt det verkade. Att vinna grundomgången bland alla dessa seriösa seglare är oerhört svårt. I finalen var det ett handhavandefel som fick oss att tappa från tvåa till fyra.
Nu hade vi den självsäkerhet en vinst ger en. För oss var förra årets resultat en vinst. Vi började lördagen med dålig båthantering. Vi fick ordning på det och avslutade dagen med en tvåa. På söndagen seglade vi avslappnat och seglade upp oss från 14 till 6. I första strulade spinnakern så att vi tappade en båt, annars hade vi vunnit fyra rejs i rad på söndagen. Så bra segling gör man bara om det är väldigt bra harmoni ombord. Vi pratade under dagen om känslan ombord och försökte sätta den i mitten. Jag menar då mitt mellan att vara slö och att hetsa med gap och skrik. Lite hetare än mitten blev vi ju senare på dagen vi kom. I finalen hade vi väldigt mycket fokus, kanske lite för mycket. Det gick bra ändå.
Känslan av att gå i mål med vetskapen att ha detta resultat med sig resten av livet är stark. Vi var alla superlyckliga och stolta.
Jag har vindsurfat i 25 knop två gånger. När man ser byn komma och faller ner till en snabb kurs är man på toppen! Det är exakt samma känsla som att falla i en by med isjakten. En till; på Gotland Runt mitt i natten i en A35 (planande lätt, platt båt) med gennaker. Vågor och vindvinkel ligger rätt så att vi planar ner för vågorna och vi kämpar med att skota in gennakern varje gång farten ökar. Alla dessa situationer är få förunnat och varje gång jag får vara med på det känner jag mig priviligierad.
Men, egentligen ville jag berätta om känslan i normala situationer ute på isen. Vi kan ju ta starten. Att komma iväg bra och sluta springa i rätt läge, gärna med ett lyft samtidigt. Då känner man att man prickat rätt. Nu orkar jag inte skriva mer. Fler situationer beskrivs nästa fredag.
Jag har fått förhinder. Senast kl 21 kommer en text....
En skiss.
Max berättade för mig att jag syntes dåligt när jag låg på isen och inte visste hur det stod till med ryggen. (Då jag åxå vred sakta på huvudet mot vraket för att se om jag mindes rätt. Det stämde att Håkan hade brakat rakt in i min babordsida. Direkt visste jag att det inte var mitt fel. Nu pumpar adrenalinet ut i blodet igen....). Vi bestämde att jag skulle lägga till färg i min helt vita dräkt. Skorna fanns bara i vitt, Dräkten var vit och den var utread pga att den var ensam kvar. Hjälmen hittade jag på outleten vid den där stora dalahästen, fanns bara vita kvar. Jag får måla hjälmen blågul, mest blått.
Vi glömmer att prata om känslan i seglingen. Till nästa fredag blir det något om det. Stark är upplevelsen av balansen när masten tar hand om en rökare på kryssen. Jag har en jättebra bild som visar just en manöver som kan tränas in så att den övergår i en känsla.
Men vad skall det heta om det inte är svar på en fråga?
Det kom ingen fråga denna vecka. Det är för få frågor från er så jag funderar på att byta rubrik. Ämnen finns det gott om och jag vet att några gillar att det dyker upp ett resonemang regelbundet.
Jag tar denna fredag upp något som är väldigt kritiskt i issegling, eggen.
Allt som man köpt, all kunskap och alla ageranden passerar eggen. Vikten ligger på isen via eggen, kraften från seglet transporteras genom delarna ända ner i eggen och över till isen, rörelserna i rorkulten hamnar i isen via eggen. Eggen släpas tre varv runt banan. Omkring en mil is passeras, gånger tre medar.
Eggen är ju rätt koncentrerad. Iofs ligger lite stål på varje sida om eggen åxå och glider mot isen, men den nedersta delen av stålet integrerar mest med isen.
Eggen är helt enkelt en vital del av ekipaget. Därför kan det vara bra att lägga lite resurser där. Om man förstorar eggen massor med gånger ser man att den inte är slät. Stålet bredvid är nog jämnare än spetsen som ofta blir alldeles fransig. Det är små stålbitar som ser ut som en sliten stålborste. Man bör nog mojsa bort dem med någon metod som inte river upp nya fransar.
Dessutom har vi ju skador att hantera. På gamla isar kör man ofta över skräp som ger små jack i eggen. Jack inåt kanske inte bromsar så våldsamt mycket, dessutom är de svåra att göra något åt. Kring jacket blir det metall som sticker ut lite, eller i dessa sammanhang mycket. Det är lätt att bryna bort. Kolla detta före varje rejs.
Hur slätt det måste vara vet vi inte. Fredrik brukar ibland prata om att köra in medarna. Det kan kanske vara så att han märkt skillnad efter några varvs segling. Vi kommer aldrig att få något svar som alla accepterar så det gäller nog att hitta en pragmatisk lösning.
Spelar temperaturen på isen någon roll för detta? Troligtvis är det känsligast på hård och slät is i lätt vind. Man kan nog säga att ju mer fartvind i förhållande till verklig vind man seglar i ju viktigare blir eggen. Detta beror på att vi seglar med väldigt litet kraftuttag. Motståndet består mest av luftmotstånd, men medarna ligger an isen väldigt lite. Nästan bara spetsen ligger mot is. När jag skriver detta inser jag att det kan vara så att man i trögföre och svag vind har ganska lite luftmotstånd och därmed blir eggen lika avgörande som på hård is och svag vind. Vi vet helt enkelt inte.
Grovleken på sliputrustning anges oftast i korn (grit på engelska). 400 är ganska fint. Med våtslip, smärgel eller diamant kan det säkert räcka. Problemet är att man inte är säker på att det räcker. 1200 och uppåt kan jag tänka mig räcker med så god marginal att man kan säga att man VET det. Allt däremellan kan vi seglare välja att acceptera.
Det blev ingen tävling i Finland. Nu öppnas möjligheten att verkligen vara på hugget om Tämnaren, Östersund eller Skalman bjuder på is.
Det känns faktiskt skönt att slippa åka 240 mil.
Proggen ser mkt bra ut för Finska Lapland nu....
Film från finalmålgången:
http://s606k.se/wp-content/uploads/Ice-cup-IMG_1908.mov
Appen hängde sig.....
Man får bygga fotstödet i kolfiber och man får limma fast det. Därför är det ok att sätta det som på bilderna.
Nu ligger vi sjua. Sex båtar går till final. Två matcher kvar på grundomgången. I båda matcherna finns en båt som måste vinna för att slå oss. Om en av dessa två inte vinner går vi om och tar oss till finalen.
Det kom ingen fråga så jag skrev ihop en grej som glömdes bort. Den får vi ta nästa gång.
I morse fick skrovet lite mer plast. Extra kul var det att göra nytt fotstöd. Det gamla var felplacerat, för lågt och för tungt. Nu satte jag ett stöd i mitten. Prylar som monteras på skrovet får vara
Gunnar Alaeus: Första racet 4:a lite strul med spinnbom och fall men OK med tanke på strulet. Vårt andra race, 2:a, bra start vid läboj fri vind och bra manövrar. Tredje racet, 6:a,start igen uppe vid startbåten och kom iväg dåligt och blev tvingade att slå ifrån vänstersidan där vinden fanns och hamnade i totalt oflyt med vrid och vindbyar. Fjärde racet 2:a, bra start igen vid läflaggen, bra manövrar, fantastiskt slag på layline som gav mycket skräpvind till båtarna som låg alldeles bakom i lovart. I morgon blir det lite mer vind och då kan allt hända.
Om man tolkar väderprognosen ser det ut att dumpa 7cm snö och blåsa lite Finland. I Åre verkar det blåsa mer. Jag vill gärna segla, men det är inte viktigt med tävling. Vi följer utvecklingen.......
Bilden visar hur man åker dit. De som åkte dit förra året tyckte att det var långt, särskilt hem.
Isen är rekad ordentligt och 10cm tjock. Ingen snö.
När förhållandena serveras på silverfat är det värt att åka längre än när man får leta is själv. Jag har åkt runt och letat is förr och det tar lång tid. Dessutom har vi motstånd där att mäta oss med.
Efter träningen laminerade jag undersidan. Trött som jag var åkte jag hem lite tidigt.
Den årliga träningen gick bra. Vi skakade av oss den värsta rosten och kom in i rollerna bättre och bättre för varje manöver.
På lördag kl 8 är det skepparmöte.
Nu fick jag på den första mattan. Det blev slätare och finare än förväntat. Först tänkte jag lägga på två mattor, men det kändes tillräckligt med en. Det blir ju under och på insidan åxå.
Mellan orginallacken och det jag har lagt på i brunnen var det dåligt slipat. Färgen snäpper loss lätt. Några bitar lade jag ihop och bedömde ytan. Dessa vägdes. Med dessa siffror fick jag en vikt per kvadratmeter på 750g. Det låter mycket, jag vet. En snittomkrets på skrovet bedömdes. Den multiplicerades med längden så att jag fick en yta på hela skrovet. Den ytan multiplicerat med 750g ger en vikt på 2,5kg. Nu tror jag inte att färgen väger så mycket. Det är en hel del felkällor i beräkningen, men det säger mig att färgen väger en hel del.
Epoxin i mattan väger 200g. Minst lika mycket epoxi tillkommer. 1/2 kg för reparationen?
Båten vägde 24 kg innan reparationen. Det skall bli kul att väga efter.
Det är skönt att vara igång!
Det kom ingen fråga till denna vecka. Jag tar då upp något som är väldigt kritiskt i issegling, eggen.
Allt som man köpt och all kunskap och ageranden passerar eggen. Vikten ligger på isen via eggen, kraften från seglet transporteras genom delarna ända ner i eggen och över till isen, rörelserna i rorkulten hamnar i isen via eggen. Eggen släpas tre varv runt banan, runt en mil is passeras.
Eggen är ju rätt koncentrerad. Iofs ligger lite stål på varje sida om eggen åxå och glider, men den nedersta delen av stålet integrerar mest med isen.
Eggen är helt enkelt en vital del av ekipaget. Därför kan det vara bra att lägga lite resurser där. Om man förstorar eggen massor med gånger ser man att den inte är slät. Stålet bredvid är nog jämnare än spetsen som ofta blir alldeles fransig. Det är små stålbitar som ser ut som en sliten stålborste. Man bör nog mojsa bort dem med någon metod som inte river upp nya fransar.
Dessutom har vi ju dingar att hantera. På gamla isar kör man ofta över skräp som ger små jack i eggen. Jack inåt kanske inte bromsar så våldsamt mycket, dessutom är det svårt att göra något åt. Kring jacket blir det någonstans metall som sticker ut lite, eller i dessa sammanhang mycket. Det är lätt att bryna bort. Kolla detta före varje rejs.
Hur slätt det måste vara vet vi inte. Fredrik brukar ibland prata om att köra in medarna. Det kan kanske vara så att han märkt skillnad efter några varvs segling. Vi kommer aldrig att få något svar som alla accepterar så det gäller nog att hitta en pragmatisk lösning.
Spelar temperaturen på isen någon roll för detta? Troligtvis är det känsligast på hård och slät is i lätt vind. Man kan nog säga att ju mer fartvind i förhållande till verklig vind man seglar i ju viktigare blir eggen. Detta beror på att vi seglar med väldigt litet kraftuttag. Motståndet består mest av luftmotstånd, men medarna ligger an isen väldigt lite. Nästan bara spetsen ligger mot is. När jag skriver detta inser jag att det kan vara så att man i trögföre och svag vind har ganska lite luftmotstånd och därmed blir eggen lika avgörande som på hård is och svag vind. Vi vet helt enkelt inte.
Grovleken på sliputrustning anges oftast i korn (grit på engelska). 400 är ganska fint. Med våtslip, smärgel eller diamant kan det säkert räcka. Problemet är att man inte är säker på att det räcker. 1200 och uppåt kan jag tänka mig räcker med så god marginal att man kan säga att man VET det. Allt däremellan kan vi seglare välja att acceptera.
Fara!
Jag var i januari 2018 med om en rejäl krock. Protestkommittén ignorerade regel B.5 och dömde mig till ansvarig för incidenten. Detta retar mig till vansinne då det är ett farligt domslut. Skulle folk bete sig så skulle det bli riktigt farligt. Snälla, kolla noga igenom de två dokumenten jag gjort. Du kan dra lärdom så att inte du råkar göra en lika farlig undanmanöver. I powerpointfilen skall du högerklicka var som helst och välja bildspel så att presentationen med rörlig grafik drar igång.
- Möte på isen 2.pdf 40 KB
- Möte på kryssen.pptx 78 KB
Dnjakt är en superkul klass att kappsegla i
Ni som vill börja segla isjakt skall definitivt välja en dnjakt. Det finns snabbare, klass 3 och IV-jakter, men de är tyngre och färre. Isabella var på g ett tag, men de syns inte till längre. Jag tror att de tröttnade på att bli rundade av dnjakterna som är enormt mycket snabbare i alla vindstyrkor.
Ni som gärna skulle vilja provsegla kan göra det om ni kommer ut på isen där vi seglar. Det bästa är att vara med som funktionär på en regatta. Då får ni hotellrum mm betalt av förbundet och har chansen att se hur det går till. Det är inga problem att ordna så att du får provsegla några båtar före och efter tävlingarna. Vi är i stort sett alltid i behov av funktionärer och vi är alltid i behov av fler deltagare. Ta kontakt med mig så hjälper jag dig.
En viktig sak när man funderar på att börja segla är att acceptera att det kostar pengar att ha kul. Många andra intressen kostar också en massa pengar. Att segla 606 som jag gör har kostat oss 55 tusen i inköp, slipa hela botten, spackla kölen, köpa en trailer för 10 tusen, bygga om den så att den passar, masttransportstöttor, ny bom, en massa block, råttor och linor, två kompletta segelställ, hamnkapell och olika avgifter för att kunna vara med. Det räcker inte med 100 tusen för att köpa de grejjerna. Om man köper en sportbil eller en motorcykel kan det kosta vad som helst. Om man kitesurfar, seglar radiostyrt eller dyker blir det lite billigare, men man måste även där lägga minst 20 tusen för att det skall funka. Jag köpte min första utrustning för 25 tusen. Med de grejjerna har jag haft riktigt kul, men plankan och masten har gått sönder. Snart är det bara bom och några medar som är kvar från de ursprungliga delarna och det är värt varenda spänn. Jag vet att det tar emot att lägga 50 tusen på en leksak, men många gör det. Det gäller bara att inse att man köper riktigt coola upplevelser i många vintrar framöver när man ger sig in i klassen. Ni som är kappseglare kommer att tycka att den internationella prägeln känns ganska inspirerande. Polackerna och andra är riktigt seriösa. Jag har ambitionen att det svenska laget skall vara starka om några år. Det är en av anledningarna till att jag skriver detta och har denna hemsida. Om ni går och funderar på något om dnjakten, ta kontakt med mig. Även om ni inte bor i närheten går det utmärkt att kontakta mig, jag vet vilka som är aktiva i Sverige som ni kanske kan träffa. Alla aktiva vill ha med fler i gänget.
Träning
Fredagen före varje regatta tränar alltid ett gäng. Alla är välkomna, även de utan tävlingslicens. Om någon mjukvattenkappseglare är sugen på att prova är det ett bra läge på fredagarna. Jag kan inte garantera att man får segla mycket, men minst en liten sväng om förhållandena tillåter.
Träningen går till så att vi ställer upp oss 30-50m lä om rundningsflaggan. Vi kollar av hur läget är med deltagarna och när det är dags att köra skriker någon att vi kör om en minut. Vi bestämmer även om vi startar för styrbord eller babord. Det är mest likt tävling om alla kör åt samma håll. Två varv och avslutning med att runda länsmärket. Sedan ställer vi upp och diskuterar banan, vinden, medval, segelval mm. Sedan kör vi igen. Det är viktigt att inte stå och mysa för länge mellan racen så att vi får ut så mycket som möjligt av tiden.
Ta med medar, segel, verktyg, mat och dryck så att du inte bränner tid på att åka in och byta prylar eller käka. I värsta fall orkar man inte byta och prova grejjer vilket vi verkligen behöver göra. Det är världens chans att testa konstiga medar eller nya trim. Det är viktigt att vid ALLA stopp göra en justering av något så att man lär sig hur de olika trimfunktionerna påverkar ekipaget. Om man inte har något speciellt att justera kan man ju känna på skotavståndet åt båda hållen. Jag lovar att många kommer att hitta något att fundera på med den utvärderingen.
Länkar
Dn Sweden har en hemsida där du bl.a. hittar information om tävlingar och resultat.
På Facebook sker den största aktiviteten. Där hittar man den bästa israpporteringen. Om någon skall cruisa någonstans brukar man skriva det så att andra kan haka på. Inför och under tävligarna brukar det bli ett ganska bra flöde.
Här på bloggen till vänster vill jag gärna ha kommentarer av alla typer. Det ni inte vågar skriva på Fejan kan ni skriva här. Om någon har någon idé av teknisk eller sportslig karaktär är det extra välkommet.
Mina kontaktuppgifter hittar du på mitt företags hemsida.
Min personliga epost: richardlarssons@gmail.com