Första flygningen

Nu har jag fått känna på att flyga. Det var kaotiskt men ungefär som väntat. Sammanfattningsvis är brädan stadigare än vanligt innan lyftet och vingligare än jag trodde i luften. Det var ändå en stark lyckokänsla efteråt. Jag kommer att lösa detta. Jag flög först två korta gånger för styrbord. Dessa småstörtade då vingen lyfte ur vattnet. Flera gånger landade brädan snällt och kunde lyfta igen. tredje gången koncentrerade jag mig på höjden och fick en repa på kanske hundra meter. I kraschen gick bommen av. Det gick att segla för babord, så när byn kom kunde jag inte låta bli. Det blev en kort vingelflygning som slutade med att bommen även gick av på babord sida. 

Kunskapen detta ger mig är ovärderlig för dnfoilprojektet. Nu förstår jag att utformningen av vingarna måte tas på stort allvar. Dessutom är deplacementbåtfarten, alltså båtfarten 0-5 knop, väldigt viktig. Brädan är ju usel på det. Den är gjord för att det skall gå fort hela tiden. DNFoil skall ju funka i alla förhållanden. Därför måste den glida på så att flygtröskeln blir så låg som möjligt. Det innebär smala skrov som inte behöver kunna plana. De är ju ändå i luften när det går fort. Denna tanke ligger även i linje med riggen som anpassar bukdjupet efter den relativa vindhastigheten och dessutom spiller vind som den skall. 

Det är inte mindre angeläget nu efter flygningen att bygga DNfoil. Brädan har för låg deplacementfart, man måste ha våtdräkt och den har en lång inlärningsperiod. Det är lätt värt att ha en båt som visserligen har lägre toppfart, men i övrigt väldigt trevliga egenskaper. Jag vill kunna dra på långsegling lite bekvämt.